Folkmusik och nyprogg med Tjuvholmen och Gibrish på Sundsvalls Teater

Tjuvholmen – Foto: Rick Titrö

Jag har stuckit till Sundsvall för att spela på en punkfestival på Pipeline när jag får reda på en annan spelning bara en halvmil därifrån. På Sundsvalls Teater firas stadens fyrahundraårsjubileum och jag som rest ända från Malmö bestämmer mig för en avstickare dit. Man ska ju ta seden dit man kommer har jag hört.

Det livliga folkmusikbandet Tjuvholmen inleder kvällen med föreställningen Det sitter några på berget och tittar ner som genom musik, poesi och en del ljug berättar en historia om Sundsvall som ingen hört förut. Tillsammans med David Kronlid (Jezebel, Vadå) har de skrivit en berättelse där människor från förr och nyss sitter på Norra och Södra Stadsberget och blickar ut över invånarnas liv, stadens gator och torg.

Bandnamnet Tjuvholmen är taget från ön med samma namn som ligger mitt i stadens centrala inlopp och sägs ha fått sitt namn från hur det roffade åt sig vinden och allt som flöt i land från alla tider och väderstreck. Precis som när såväl den romska folksången ”O poštaris avel” och de arabiska inslagen i den gamla grekiska ”Misirlou” som det eldiga balkangunget i originallåtarna utgör lika naturliga delar av Sundsvalls egen historia som Kjell Lönnå, Teater Soja och Massmedia.

I fronten står Aiva Insulander (Kvedar, Gnista) på dragspel, melodika och slagverk och cajónisten KajsaLena Jonriksson. De är de som berättar historierna och sjunger sångerna. Men gitarristen Peter Jonriksson, multiinstrumentalisten Frida Järund (Charlotte Stålgren) på klarinett, tenorsaxofon, tvärflöjt och basklarinett samt den inlånade extraklarinettisten Kjell Norberg (Södra Norrlands Kustband) gör också sina inpass med repliker och soloinsatser i den brokiga musiksagan. ”Skuggan” doftar psykrock, ”Ankomst” släktas med bluesen och som den skåning jag för ”Dina händer” mina tankar till en Sofia Thelin ackompanjerad av Apolonia.

Ändå är det med en känsla av att jag betraktar det hela litegrann på avstånd. Inte så mycket för att jag är skåning, tvärtom är Sundsvall en stad som lätt får mig att känna mig som hemma. Det är inte det. Det handlar snarare om att jag vill komma närmre. Känna pulsen och andetagen. Tryckandes långt bak på scenen i en stor fin teatersalong blir det något annat. Det här handlar om gatorna precis utanför. Om sneda sittvagnar, fulla matkassar, dagishämtningar, hängd tvätt, skorstenar, fabriker och att åka från den ena busshållplatsen till den andra. Nog att hålla oss vid liv också in i måndagen. Om varenda individ i publiken som ger stående ovationer när Tjuvholmen kliver av scenen. Mig med. Även om jag bara är i stan över helgen.

Gibrish – Foto: Rick Titrö

Till skogssus, fågelkvitter och en pedagogisk AI-röst kliver nyproggbandet Gibrish på scenen. Kvällens föreställning kretsar till hälften kring senaste plattan Mykorrhiza. Ett ekofilosofiskt och civilisationskritiskt temaalbum om skogens magi, svamparnas internet och hotet mot den biologiska mångfalden. Ett symbiotiskt ekosystem av träskrock, svampblues, gangstertango och skogsdimmiga pantbanksballader.

Med olycksbådande teatralitet berättar bandledaren Christer Suneson (Jezebel, Vadå) om det mesta mellan månen och Sundsvall. Ibland hänger han på sig en akustisk gitarr och i den orgeldränkta bluesstänkaren ”Dahlias blues” sjunger han i en telefonlur. Tillsammans med Klas Ullerstam (Bastard, Wildwood, Timotej) på dragspel och diverse klaviaturer, Thomas Östensson på elgitarr och slide, Johan Selin (Susanne Fellbrink, Charlotte Stålgren, Isabel Neib) på el- och kontrabas samt trummisen Erik Barthold (The Kristet Utseende, Left Hand Solution, Lizard Hotel, Gloom) samsas de i det kubistiska, kantiga och obekväma. Oavsett om det rör sig om rökiga jazzballader, suggestiv ökenblues eller Tom Waitsk industrikabaret. Thomas sjunger den söta valsen ”Intervju med en fågel” och i ”Bruten vinge” tittar Frida in med sin tenorsax.

Halvvägs in i setet plockar Christer fram en gammal bandspelare och spelar upp en intervju med Eriks gamla morbror Tore Alespång. Mannen som med sin trumpet fick slut på den blodiga militärmassakern i Ådalen 1931 när han plötsligt blåste eld upphör. Till ödsligt kontrastråk och ambient skrot drar hyllningssången ”Trumpetaren” igång innan den exploderar i taktfasta marschvirvlar och plötsligt står Thomas Gathe (Camouflage, Tehges) uppe på balkongen och blåser eld upphör varpå bandspelaren räknar upp de döda. Det är gripande och aldrig har skotten i Ådalen varit lika gripande och nära, lika påtagliga. Vi pratar ändå om Eriks morbror. Nästan lika stark är triptyken om det försupne gamle Sundsvallsoriginalet Karl-Gustav ”Marabo” Halldin som blivit lite av Gibrishs skyddshelgon. Den aviga postpunkspsykedelian ”Marabos morgonpromenad”, den smutsiga bluesdryparen ”Vita linjen” och den innerliga begravningshymnen ”Gud varsågod”.

Efter en smygande jazzpolskatolkning av Allan Edwalls ”Göken” som för tankarna till Stefan Sundströms mer lågmälda stunder kallas hela Tjuvholmen upp på scen igen. Till dova ambienta mattor börjar Christer sjunga den italienska gamla kampsången ”Bella Ciao” på engelska. Plötsligt exploderar allt i ett euforiskt balkanröj och KajsaLena tar över sången på svenska. Thomas ansluter med sin trumpet och som ett livligt elvamannaband är festen över.

Jag knatar tillbaka till festivalen på Pipeline med en större förståelse för Sundsvalls hela folksjäl. Romska folkvisor, grekiska sånger på arabiska och italienska kampsånger. Och så lilla jag. En liten skåning på besök bara över helgen. Snart har vi allihopa tagit våra platser på Syskonberget och blickar ner på nyinflyttade och barnbarns barn. Det är det vi lämnar kvar.