Tillbakablickar till Bella Notte med Dan Hylander på Slagthuset

Arkivbild. Foto: Daniel Melin / Rockfoto

Jag låter mig driva in mot Malmö City för att dränka mig i stillsam hysteri. På Slagthuset framför rockpoeten Dan Hylander sitt fjärde album Bella Notte (1982) i sin helhet. Ett tilltag han tidigare gjort med både Döende oskuld (1979) och September (1981).

Om genombrottsalbumet September markerar brytpunkten då Dan flyttar från Malmö till Stockholm, hamnar på löpsedlarna och inleder sitt lika privata som professionella samarbete med Py Bäckman är det på Bella Notte han verkligen landar i det. Kompbandet Raj Montana Band har fullt ut utvecklats till Sveriges svar på E Street Band och albumet både spelas in och ges ut simultant med Pys systeralbum Belle de Jour. Två album inspelade inför publik på Södra Teatern vid Nobeltorget i Malmö.

Fyrtiotvå år har förflutit sedan dess. Dan har både hunnit tröttna på sig själv som artist och hittat tillbaka. Han har skrivit sånger och producerat plattor till Totta Näslund, Sven-Ingvars, Tomas Ledin, Sylvia Vrethammar och alla möjliga. Han har flyttat utomlands, återvänt och startat på nytt. Ändå är mycket sig likt efter fyrtiotvå år och i ”Turkos” sjunger han: ”Samma sånger om igen, samma välbekanta ord, samma självupptagna jag”.

Hammondkungen Hasse Olsson (Ulf Lundell, Totta Näslund, Low Budget Blues Band) sitter åter bakom orgeln och basisten Mats ”Mackan” Englund (Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Alf Robertson, Hasse Andersson) spelade både med en tidig upplaga av Raj Montana Band och Dans senare kompband Kosmonaut. Tillsammans med gitarristen Patrik Lundström (Kaipa, Ritual, Blond), klaviaturisten Micke Littwold (Peter Stormare, Mikael Rickfors, Mats Ronander), trummisen Magnus Fritz (Melissa Horn, Stockholm Stoner) och körtjejerna My Olasdotter (Josefine Wassler, Tomas Enochsson & Paradiset) och Aline Littwold (Peter Jezewski, Noice – Rockmusikalen)är ljudbilden så gott som densamma som under Raj Montanas glansdagar. Stora målande rockepos med brusande elorglar, krämiga elgitarrer och mäktiga körer.

Foto: Rick Titrö

Vi värmer upp lite först så får vi se om vi kommer så långt” säger Dan som efter lite lätt teknikstrul inleder kvällen så smått med några låtar som inte hör plattan till. Patrik exploderar i ett ylande maratonsolo i den riviga boogierökaren ”Vykort, vykort” och den i Dan Hylander-mått mätt nyskrivna kärleksballaden ”Du är det vackraste” landar i ett mellanspel som mer än lovligt drar tankarna till Perikles ”Var ska vi sova inatt?”. Dan berättar att den sistnämnda streamats snart en miljon gånger och att han på det säkerligen tjänat ihop till en elektrisk tandborste. Uppenbarligen har musikindustrin förändrats en hel del under de senaste fyrtiotvå åren.

Våren 1982 gav sig Dan iväg på en rikstäckande turné tillsammans med Py Bäckman och Raj Montana Band. Låtlistan bestod i stort sett av helt nyskrivet material och när turnéavslutningen nådde Malmö förevigades det hela på två skivor. Dans Bella Notte och Pys Belle de Jour. Två liveplattor som ändå inte ska ses som renodlade liveplattor.

Skivan, precis som den här avdelningen av konserten, sparkar igång ordentligt med det livliga titelspåret ”Bella Notte”. En frihetstörstande rökare om Malmös nattliv vars feta elorglar, ABBA-pianon, körstämmor och melodiska treklangsriff får hjärtat att rymma världen i vartenda slag. Tätt följt av den själfulla balladen ”I minnen” med dubbla tonartshöjningar, ett stycke av en dammig landsväg i raden av förlorade mil. Wilson Picketts souldrypare ”In the Midnight Hour” blir ”En förlorad natt” och i Music Explosion-översättningen ”Bara älskande sårar” (”Little Bit O’ Soul”) plockar My fram en koklocka.

Men precis som alla andra liveplattor rymmer också Bella Notte några låtar som redan var utgivna på skiva. Som sviten ”Isvit” från det förbisedda debutalbumet Raj Montana Band (1978) som börjar som en grubblande ballad innan den exploderar i Roland ”Gotte” Gottlows (Björn Afzelius, Thomas Wiehe, Hasse Andersson) energiska instrumentalcoda där Patrik minst sagt får utrymme att glänsa. Starkast är dock den socialpornografiska och tungt suggestiva fusionballaden ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” från Döende oskuld. Ikväll tar Micke hand om Mats Ronanders stämmor medan Hasse och Mackan glider ut i en hypnotisk soloduell. Till råga på allt börjar jag nära på gråta när den tillägnas svensk narkotikapolitik som skapat flest dödsfall i hela Europa tack vare att missbrukare inte vågar söka hjälp utan att riskera att hamna i fängelse.

Efter fyrtiotvå år är texterna fortfarande oväntat angelägna. Somliga kanske till och med mer aktuella än när det begav sig som exempelvis skivans avslutande armkroksballad ”Vargtimme”. En mysig lägereldshymn som skydd mot skändade kroppar, brinnande kors och ekande stöveltramp. Jag står alldeles hänförd och när Dan reciterar några rader ur titelspåret ”Bella Notte” knyts hela säcken ihop. Bella Notte är en liveplatta som ändå inte ska ses som en renodlad liveplatta.

Foto: Rick Titrö

Sömlöst glider det över i efterfest. Kvällen är inte slut på långa vägar. Gamla klassiker som det Supremes-doftande vårskriket ”21/3” och den benbrytande Lowell George-hyllningen ”Solregn” varvas med mer bortglömda dängor. Dan avslöjar att han är nervös för att spela gamla låtar som skrivits i en tonart som passade för över fyrtio år sedan. För egen del tänker jag mest på att han sneglar lite väl mycket i textpärmen och ändå tappar en del text, kanske allra tydligast i kofösarrockstänkaren ”Levandelivet” där publiken får kliva in och sufflera. Men det funkar. De poetiska texterna går hela vägen in. Såväl i gamla förbisedda dängor som ”Fallna löv (Skrattspegel)” och det stolta rebelleposet ”Vildrosor och tistlar” som i de febriga nutida samtidsskildringarna ”Du gamla, du fria” och ”Förr var det värre än nu”.

Det är först i den publikfriande finalen med utnötta örhängen som ”Farväl till Katalonien”, ”Svart kaffe” och ”Skuggor i skymningen” han tappar mig. De där låtarna har jag hört förut. Till leda. Och när hela kvällen avslutas med en anonym tolkning av Little Feats ”Willing” påminner den mest om när Björn Afzelius fick för sig att ta sig an Eric Claptons ”Wonderful Tonight”. Att en av landets absolut främsta rockpoeter ger sig på en engelskspråkig cover är tämligen onödigt tänker jag medan paret bakom mig passar på att dansa foxtrot. Något helt annat blir det när Yvette Eklund tittar in i extranumret för en själfull duett i ”Det vet bara jag” som ursprungligen skrevs till Totta Näslund och Jenny Öhlund. När hon fullkomligen sjunger själen ur kroppen reser sig håret längs mina armar. Det är den här känslan jag vill lämna Slagthuset med.

Jag vandrar ut i ösregnet och känner en magi i den svarta asfalten. Som en sällsam doft av frihet från en regntung stad. Låt sångerna klinga vilt och vackert. Kanske vågar jag hoppas på liknande föreställningar kring album som Calypso (1983), …om änglar och sjakaler (1984) och det sorgligt förbisedda Kejsaren är naken (1992) inom en snar framtid. Stör de bigottas trånga sömn!

Ge aldrig upp och gör reträtten till ditt liv

Ge aldrig upp, vi vill ha fred men inte lögn

Ge aldrig upp och låt dig fångas i en mall

Ge aldrig upp, vi vill ha fred men inte sömn