Palladium är förmodligen den mest omskrivna konsertlokalen i Malmö just nu och tyvärr inte av rätt anledningar. Stället ser ut att bli nästa offer för den brutala nattlivsdöden som obevekligt sveper genom staden. Men än så länge anordnas fortfarande spelningar och andra evenemang på denna ikoniska scen, och denna kväll var det den svenska popartisten GERDs tur att inta den.
Med sin vackra 1920-talsdekor, pampiga kristallkronor och tunga sammetsdraperier erbjuder Palladium en atmosfär av historia och elegans, vilket passar perfekt för GERDs bombastiska och teatraliska uttryck. Iklädd en himmelsblå klänning med fågeltryck och utsvängda ärmar svajar, snurrar och dansar hon under ett ulligt vitt moln som spänts upp över scenen och som effektfullt blinkar och byter färg i takt till musiken.
GERD släppte sitt hett emotsedda debutalbum, Meet Me In The Blue, tidigare i år. Ett album sprängfyllt med storslagen melankolisk pop och stora ambitioner. Det finns många som gör anspråk på titeln ”Sveriges svar på Florence + The Machine”, men i nuläget måste GERD anses ligga bäst till, inte minst med tanke på det svallande röda håret och falsettrösten som ganska enkelt för tankarna till Florence Welsh. Men här finns också ett tydligt släktskap med Lorde, Birdy, MARINA med flera. GERD har dock, helt förståeligt, en bit kvar innan hon når upp till dessa internationella popstjärnors nivå.
Första gången jag såg GERD live var på den hastigt återuppväckta och lika hastigt insomnade Kalas-turnén sommaren 2022. Hon spelade såsom jag minns det endast 5–6 låtar, men jag insåg redan då vilken potential som inrymdes i detta artistskap. Nu när hon åkt ut på sin första egna turné hoppades jag på att hennes scenpersona utvecklats ännu mer, men det är dessvärre ganska skakigt och stelt. Kanske är det premiärnerverna som spökar, Malmö är första stoppet på turnén, men det blir en rätt märklig kontrast mellan det anspråksfulla och dramatiska anslaget i musiken och det förvisso charmiga men också lite valpiga uppträdandet på scenen. Det blir mer mysigt än fängslande och suggestivt.
Trots charmen och den atmosfäriska inramningen blir det efter ett tag ganska enahanda. Det märks att GERD än så länge bara har ett album och ett EP i bagaget och att materialet inte riktigt räcker för en dryg timmes spelning, vilket bevisas av att publikfavoriten ”Stay” framförs två gånger. Det blir också uppenbart att låtarna, trots sina individuella kvaliteter, lider av en brist på variation och dynamik. Det hade behövts ett mer nyanserat sound och fler distinkta hits för att bibehålla mitt intresse.
Jag är dock övertygad om att övning ger färdighet och att GERD har framtiden för sig. Om några år när hon har släppt fler album, skaffat sig mer erfarenhet och hittat sitt eget uttryck kommer hon kunna skapa magi på vilken scen som helst. Jag ser fram emot att se henne blomma ut.
