Nere på kvarterskrogen Mässingshornet på Kirseberg i Malmö samsas backabusar och lokala alkisar med stadens kulturelit över några kalla Staro, en Bacon & Blues-burgare och lite rock’n’roll. Varken mer eller mindre. En kväll som den här när tre av Malmös skittaste knegarpunkband står på scenen är det ingen större skillnad mellan band och publik. Vi är bara här för att fira det enkla faktum att det är fredag. Woho!
Den råa cyberoitrion Attack Total sparkar igång kvällen med sina primitiva stänkare om nödvändigheter som Malmö Redhawks, patologiska åsiktsmän och våldet i Oxie. Fransk punk på bredaste skånska. Köttiga pukor, skeva gitarrslingor, treklangsbasgångar och vrålande fotbollskörer.
Mitt i alltihopa känns sångaren och gitarristen Dan Hedlund (Pyramido, Aids) inbunden och förkommen och låter basisten Ola Nilsson (Bäddat För Trubbel, Pestens Tid) sköta det mesta av mellansnacket om jobbiga jävlar, Stadsbibliotekets malmörum och det lokala hockeylaget IK Pantern. Mitt i det grovhuggna larmet väver trummisen Viktor Forss (Pyramido, Apologia) in några avvikande discohihats och drar till och med ner tempot i den vemodiga balladen ”Säg vad du vill” som när den presenteras som en Peter LeMarc-låt påminner om när Pascal tog sig an ”Håll om mig”. Allra starkast är det när Patricia Elmqvist (Slöa Knivar, Beyond Pink, Våning 5) tittar in med sitt brutala rivjärnsvrål i den avslutande ”Sweden e en front” som fångar hela den svenska folksjälen i ett enda stycke stök.
Förstärkta med Richard Topgaard på Jerome Green-doftande maracas drar Löparna igång sitt officiella debutgig med den Bo Diddley-gungande ”Ditt liv har peakat”. Ännu ett i raden av alla projekt Andreas ”Hjelle” Hjelmén (Bäddat För Trubbel, Det Enda Alternativet, The Kuksugers) satt ihop för att lira sin typiska Hela Huset Skakar-doftande loserboogie med.
Den här gången omger han sig med basisten Tobias ”Age” Augustsson (The Dahmers) och trummisen Martin Nilsson (Svart Städhjälp, Backasvinet, Genöme). Det är en kort och koncis spelning, inte ens alla låtar från sommarens självbetitlade minialbum hinns med. Ändå hinns mycket med. Skitig garagegospel i ”Ingen grav (kan hålla mig tillbaks)”, rivig rock’n’roll i ”Möghundar som jag” och Hjelles patenterade boogiepunk i ”Boom boom i mitt blod”. Innan Löparnas femton minuter i rampljuset är till ända tittar Richard in ännu en gång, den här gången med en brölande tenorsax, i en kaotisk syrapunkversion av Arbete & Fritids ”Petrokemi (Det kan man inte bada i)” som kvällen till ära blir en spark i röven till Hjelles hemstad Teckomatorp och dess flaggskepp BT Kemi.
Ännu intensivare är Härvans kompakta stänkare som avverkas i ett så frenetiskt tempo att det nitton låtar långa maratongiget rivs av i en handvändning. En enda helkväll innan de knappt ens hunnit kliva på scen. Med serietecknaren Mats Källblads(Styret, Spiken i Kistan, Barabbas Musikkollektiv) tjuriga Osbydialekt och kantiga gitarrer i fronten och basisten Vera Andersson (Backlinjen) och trummisen Emil Karlsson (Hjelle & Ormarna) i backlinjen avhandlas heta ämnen som snefyllor, klassmedvetenhet, enmansfester, trubbelvatten, löneförhandlingar och arbetsrätt.
De avslöjar att de önskar att de åkte oftare till Danmark men är i gengäld välbekanta med cykelleden som går längs Mässingshornet, Rex, Vinnys, Fregatten och tillbaka till Mässingshornet. Den så kallade Fyllerundan. ”Som du” presenteras även den som en Peter LeMarc-låt och stänkare som ”Ove” och den starka ”Samma sak” doftar country. Ändå är det fullt ställ ända in i kaklet. Hela vägen. Med ett så infernaliskt tryck i ett så frenetiskt tempo att mikrofonstativet sjunker ihop i den feberdrömskt molldränkta baktaktsdängan ”Mer av allt”. ”Då säger vi adjö med en liten ballad” säger Mats och river av den minst lika röjiga ”Du låter bäst” i ett sådant stök att publiken ramlar omkull.
Klockan har inte ens passerat elva när konserten är till ända. Ändå är festen inte slut än. Det är över två timmar kvar till Mässingshornet stänger. En helkväll för alla outsiders, kufar, antihjältar och utarbetade knegare som firar att den långa arbetsveckan är över. Vad gör det om det inte alltid är helt tajt och välregisserat? Det är ju bara lite helt vanlig jävla pubpunk från Malmö. Det kommer alltid finnas ställen för möghundar som jag.
