Första gången jag såg Skav på Knutkalaset 2018 i Malmö var en riktig jävla käftsmäll. Sångerskan Nettan Rosengren hade stått och hackat chili hela dagen och inpyrd i de heta ångorna var det inte bara som hon var utklädd till Wonderwoman. Hela hennes väsen utstrålade att det faktiskt var hon som var Wonderwoman.
Den här gången ser jag dem på Medley i Malmö. Malmös gemytligaste rockhak som reste sig ur spillrorna av det som en gång var just Knutkalaset. Ikväll kanske det inte är jättemycket folk som hittat hit men de som har det är verkligen dedikerade. Gräddan av Malmös rockliv.
Kvällen invigs av Molly från grannstaden på andra sidan sundet. Sångaren och gitarristen Malte Hills (Dinosaur Machine, Vomit Supreme, Marcelino Ballarin) soloprojekt Hernia spelade här när Medley-föreståndaren Roger Broberg fyllde femtio och är också ett bekant ansikte för stammisarna på Medley. Tillsammans med basisten Paw Skovbye (Hermann, Rebecca Lou) och trummisen Lukas Olierook (Alcabean) river de av en rad explosiva powerpopdängor laddade med sinnrika melodier, briljant stämsång och massiva, fuzzindränkta gitarrväggar. En intensiv powertrio någonstans i gränslandet mellan Nova Blast och tidiga Brainpool.
Maltes solglasögon flyger åt helvete, Paw trampar ur kabeln och Lukas röjer så hårt att cymbalerna ramlar av. Inte bara en gång. Den totala frenesin i stänkare som ”Live & Let Die”, ”Hold Tight” och ”All About” avlöses av ystert blommiga popmelodier i ”Young and Starving” och den somriga ”Sunshine Seems Important”. Det doftar rentav lite Moderns om den dynamiska popdängan ”It Started As Some Fun” och i den innerliga powerballaden ”I Can’t Keep Doing This” får jag gåshud. Malte springer ut i publiken i den ihärdiga, stämmer ur gitarren i ett fullkomligt kaos och lämnar scenen.
Skav tar över kvällen med den gymnastiska ”Bara du gör nånting”. Nettan Rosengren (Snubblar In, Kalaskapellet) har bytt Wonderwoman-dräkten mot en gul Kill Bill-overall och fyllt lattjolajbanlådan med diverse instrument. Dragflöjter, melodikor, koklockor, gurkor, cabasor, tamburiner, åskrör och sådant jag aldrig ens hört talas om. Allt medan hon sjunger själen ur kroppen på en lika kaxig som varm sydskånska uppbackad av Peter Mattssons (Apa State Mental, Long Chaneys, Broster Brös, Kalaskapellet) och Vicki Ahlbergs (Snubblar In, Sideburn Comfort) rafflande gitarrdueller, Nicko Nilssons (Brun Dill) femsträngade basgångar och Martin Wegrens (KKPA, Sideburn Comfort, He Who Walks Behind The Rows) påhittiga trummor.
”Ibland är man lite trött i huvudet” säger Nettan och berättar om när hon försökte koka kaffe på jobb och försökte få in kaffekannan där filtren ska vara. Och lika mycket som rör sig inuti Nettans skalle rör det sig på scen. Exempelvis blir det quiz mellan låtarna där vi får reda på att bandet hållit på i tio år, att Nettan har 29 instrument i Lattjolajbanlådan och att summan av deras sammanlagda ålder landar på 230 år. Rasande punkdängor som ”Analys po mig själv” och ”Jag blev kär tyvärr” varvas med så mycket annat. ”Oss emellan” doftar fuzzgaze, ”Regelbunden hjärtrytm” är en återhållsam postpunkdänga med sillastämmor och i den matigt röjiga Trelleborgsbetraktelsen ”Hemstad” har Nettan mord i blicken. Ändå är det när de drar ner tempot i den tunga suggestiva ångestballaden ”Helvete” som gåshuden står som spön i backen och när Mattsson river av ett dröjande meditativt solo faller jag närmast i trans.
”Den här har vi nog aldrig spelat för att den är för lång” utbrister Nettan när de återvänder till scenen med den suggestiva mastodontballaden ”Lögner”. Ännu en gång faller jag i trans när gitarrhjälten Peter Mattsson exploderar i ett intensivt maratonsolo. Det är kanske inte riktigt samma käftsmäll som när jag såg dem första gången men det är ingen tvekan om att Skav är skånsk rocks främsta superhjältar. Skavda, nötta och danna. Någonstans mitt emellan Wonderwoman och Beatrix Kiddo.
Den trogna men tunnsådda publiken skriker entusiastiskt efter mer men kvällen är slut. Det är trots allt mitt i veckan. En helt vanlig torsdag i mitten av mars. Och fast jag inte vill vandrar jag motvilligt hem. Det är ju en dag imorgon också. Jag undrar om Nettan minns hur man kokar kaffe då.
