Ett allkonstverk som lämnade publiken storögt gapande – det var vad Oneohtrix Point Never tog till Vega när han turnerar med sitt nya album Again. En både öronbedövande och finstämd berättelse om att minnas, som imponerade på HYMNs skribent Florian Falk.
Sätt en medeltida dräng i valfri miljö i nutiden och det hade varit en traumatisk upplevelse för honom – men ibland är det mer så än annars. När Oneohtrix Point Never spelar på Vega i Köpenhamn till exempel. Vid ett tillfälle vänder sig en vän till mig och säger ”det här är en millimeter från Skrillex”. Musik som skriker en i ansiktet. ”Det är så här det känns att lyssna på Skrillex”, svarar jag: Oneohtrix Point Nevers musik beskriver känslan av att uppleva någonting, snarare än upplevelsen i sig. Vi lyssnar inte på gestaltningar av minnen utan på gestaltningar av bilder av dessa minnen. Det är musik som betraktar saker från det tredjepersonsperspektiv som vi ser så mycket genom idag; den minns att den minns. Jag har aldrig skämts så lite för att ta fram min mobiltelefon och fota på en konsert.
Oneohtrix Point Nevers nya album Again är självbiografiskt – typ. Det har tagit form i dialog mellan honom själv i dag och den han var i sin tidiga tjugoårsålder, säger han i en intervju i The New Yorker. Musiken låter som att man har spelat upp en Americal Football-låt för en människa medan man spelade in hennes hjärnsignaler och sedan använde någon ännu inte uppfunnen teknologi för att omtolka dessa signaler till ljud. Konserten på Vega är hyperdigital och ofta öronbedövande, och samtidigt så finstämt känslosam att det tåras i ögonen. Knappt urskiljbara röster från vad som gissningsvis är amerikanska talkshows eller reklamvideor mixas med gitarrsamplingar uttänjda till oigenkännlighet. På projektionerna blandas animerade barnprogramsreferenser gjorda av konstnären Nate Boyce med augumented reality och en absurd dockteater. Dået möter nuet på ett ganska bokstavligt sätt och resultatet lämnar oss i publiken gapande av hänförelse.
På scenen står ett bord med en massa maskiner på och bakom det står Oneohtrix Point Never. Vid bordets kortsida står en annan kille och pillar med en stor kvadratisk låda. På skärmen bakom dem projiceras en miniatyr av en scen, på den scenen står en miniatyr av Oneohtrix Point Never bakom en miniatyr av bordet han står bakom på Vega (med en skillnad – här är hans dator utbytt mot en massa analog utrustning). Det är alltså en slags marionetteater som föreställer konserten, utformad av konstnären Freeka Tet. Den filmas i realtid med hjälp av en gammal iPhone. En gestaltning som äger rum samtidigt som händelsen den gestaltar sker. Bilden är bekant grynig: vi vet alla hur en bild tagen med, säg, en iPhone 7 ser ut. En förlegad teknologi från ett alldeles nyligt förflutet har klivit in i nuet på nytt. Vi minns den teknologi varmed vi bevarade minnen då. Ett minne av ett minne, som materialiseras här och nu.
