Gruppen Les Big Byrd har konsekvent utvecklat sin psykedeliska mangelrock för varje släpp de gjort, ända från debuten. Och kommande plattan Diamonds, Rhinestones and Hard Rain är inget undantag. Låtar dränkta i tiominuters synthmattor ihop med gitarrmangel blandas med glittriga poprefränger. Tobias Söderblom tog ett snack med bandets karismatiske frontman och musikaliske mångsysslare Jocke Åhlund om albumet och bandet generellt.
Ni släpper ert nya album, Diamonds, Rhinestones and Hard Rain, den 22 mars. Kan du berätta lite om det?
– Det är en rätt fri och vild skiva, tycker jag. Det gillar jag med den. Det finns låtar som liksom verkligen kastar sig hit och dit, skriker och gnisslar och är aviga, kantiga och vackra på samma gång. Det känns otyglat på ett skönt sätt. Kanske mer än vad vi gjort förut. Ibland låter det lite som om det allra mest röjiga och feedbackiga Neil Young & Crazy Horse hade gjort en skiva med Tangerine Dream eller tidiga Kraftwerk.
Var kommer titeln ifrån? Alltså vad betyder egentligen Diamonds, Rhinestones and Hard Rain?
– Titeln kommer från låten med samma namn. Den handlar väl lite om livet helt enkelt. Livet ger och livet tar. Ibland får man diamanter, ibland är det bara paljetter, men de kan ju också vara fina. Och ibland är det hårt regn som man bara måste kämpa sig igenom. Att bli gammal är inte kul, men alternativet är ännu värre. Jag gillar orden också, tycker de är vackra bara.
På albumet blandar ni både korta och långa låtar (ibland uppåt tio minuter!) och även låtar med sång ihop med helt instrumentala. Har det alltid varit en självklarhet?
– Ja vissa räcker som de är, man har liksom gjort det man skulle göra efter två minuter. Andra behöver längre tid på sig för att komma till sin rätt. Och det är med vissa låtar som att när de väl tar fart så vill man inte stoppa dem. Lite som ett segelflygplan, när det väl kommit upp till rätt höjd och in i de rätta vindarna så kan man bara segla vidare utan ansträngning och man vill inte stanna.
– Och vad det gäller sång eller instrumentalt så gillar jag egentligen inte att sjunga alls. Jag tycker inte att jag är bra på det och jag tycker oftast inte att det låter fint. Dessutom gillar jag mest att själv lyssna på instrumental musik. Vissa röster är helt fantastiska och då är det ok med sång, men jag har verkligen inte en sådan. Jag brukar gilla den som mest när den är dränkt i olika effekter så man inte hör att det är jag.
”Vissa röster är helt fantastiska och då är det ok med sång, men jag har verkligen inte en sådan”
Hur gick inspelningen av albumet till? Kom du med en idé som ni byggde vidare på i studion eller var det klart från början hur det skulle låta?
– Oftast kommer jag med en idé, ett riff, en ackordföljd, en melodi eller så. Ibland spelar jag in en demo för att testa att bygga vidare med andra delar, typ synth, någon basgång eller något enkelt komp på trummaskin eller så. Men de där idéerna kan vara i väldigt olika stadier av utveckling, ibland är det mer som en färdig låt, ibland bara något enkelt fragment som vi sedan bygger vidare på tillsammans i replokalen eller i studion. Andra låtar tar sin början i ett jam helt och hållet. Det kan gå till på lite olika sätt. Vad gäller produktion och sound så prövar vi oss fram rätt mycket. Man kan ofta ha en idé om hur man vill att det ska bli, men oftast hamnar man i slutändan någon annanstans ändå. Men så länge det blir bra i slutändan är det ju bara roligt att man inte alltid vet var man ska landa.
Delar av albumet är inspelat i en studio på Gotland. Hur färgar ett höst/vinterkargt ö-landskap ljudbilden på skivan?
– Jag tror faktiskt att det färgar av sig rätt mycket. Gotland off season är så otroligt vackert och skönt. Det är ju helt unik natur och väldigt mycket ö-känsla. Sedan hjälper det ju förstås processen och arbetet mycket att åka bort från sin hemma-situation och kunna fokusera helt och hållet på det man gör. Inte så att man måste följa med ett barn till tandläkaren eller skynda hem och laga middag när man är mitt i en låt eller så… Man kan stanna inne i den där kreativa bubblan dygnet runt ett par dagar. Det blir kul, kreativt och väldigt effektivt. Vi jobbade ju säkert 10 timmar per dygn och även när man inte fysiskt jobbar med musiken så är man liksom mentalt kvar i den hela tiden.
”Det blir som att man hittar något dragläge och sen är det bara att åka med”
Hur skulle du annars beskriva musiken ni skapar? Jag har läst alltifrån kraut, psykedelika och rymdrock som beskrivning på det ni gör!
– Javisst, varför inte, allt det där du sa låter väl som en rätt bra beskrivning. Vi gillar att försöka liksom hitta ett läge, som att man hittar en våg att surfa fram på, när det känns som att musiken driver oss framåt lika mycket som vi tar den framåt om du fattar? Det blir som att man hittar något dragläge och sen är det bara att åka med. Vi tycker också om en lite suggestiv och weird ljudbild, när man inte riktigt vet vad det är man hör exakt. Är det där en synth eller en gitarr eller vad är det?
Ni fick en radio- och streaminghit 2017, med låten ”Two Man Gang”. Både före och efter den har det väl saknats lika självklara ”hitar” – är det ett medvetet val? Eller råkade bara den låten slå igenom?
– Jag vet faktiskt inte vad det var med just den låten som fick ett sådant jävla genomslag. Den är ju rätt oortodox egentligen, alldeles för lång, lite märkligt arrangemang, ingen refräng, bara en enda lång vers och sen massa instrumentalt mangel. Det är rätt udda alltihop när man tänker på det. Men den har väl en fin melodi och sedan tror jag texten slog an något hos folk på något sätt. Jag tycker visserligen att vi har många andra låtar med fina melodier och texter också, men just denna verkade folk ta till sig extra mycket, jag vet som sagt inte varför riktigt. Men det är kul att de gillar något man gjort. Den är inte alls en lika stor hit utanför Sverige dock så jag antar att texten har mycket med saken att göra.
På tal om det, är ni stora utomlands?
– Nja inte ”stora”… Det är ingen Huey Lewis & The News-nivå vi snackar om. Men jag är jävligt glad över att vi faktiskt är relevanta för människor även utanför Sverige. Det finns folk som skriver till oss från Australien och vi turnerar över hela Europa. Tyskland, Frankrike, Spanien, Holland och så vidare. Och England och USA. Men ”stora” är vi inte.
”Jag är dålig på att lata mig, jag älskar musik och det är det jag ägnar mig åt när jag inte är med familjen”
Blir det turné framöver? Ni gjorde en väldigt trevlig spelning på Way out West förra året exempelvis, kan det bli repris i år?
– Visst ska vi turnera. Vi har spelningar bokade i Manchester, Berlin och London nu i vår. Och även Göteborg och Stockholm i Sverige. Det kommer garanterat tillkomma mer.
Får man fråga hur du hinner med allt? Du känns väldigt produktiv med flera egna band, producerar andra samt skriver låtar åt andra artister för att nämna några exempel.
– Jag vet inte, folk brukar fråga det. Jag tycker inte det är så konstigt egentligen. Jag har inget tungt drogberoende eller andra hobbies som tar upp en massa tid. Jag är dålig på att lata mig, jag älskar musik och det är det jag ägnar mig åt när jag inte är med familjen. Det handlar väl om prioriteringar kanske?
