
Mot slutet av New Model Armys spelning på Plan B skämtar bandets starke man Justin Sullivan om att det känns som att de är i Malmö en gång i halvåret. Det stämmer inte riktigt. I alla fall ett och ett halvt år har gått sedan förra besöket.
Då var det alternativa brittiska flaggskeppet New Model Army ute på sin (på grund av covid, något försenade) 40-årjubileumsturné. Den här gången är det med nya albumet Unbroken i bagaget.
Årets släpp Unbroken, den sextonde fullängdaren, är Bradfordbandets starkaste på många år. Det är även deras argaste på länge. Rådande världsläget tycks ha fått huvudsakliga drivkraften, nu 67-årige Justin Sullivan, att brinna med ännu mer intensitet.
De har aldrig varit plakatpolitiska, dogmatiska eller ens helt konsekventa i sina idéer – därför att världen och människan inte heller är det. Snarare än ett politiskt manifest är Unbroken ett tidsdokument från en era av hopeless causes.
Vad Justin Sullivan, kväkarsonen som leder ett band med ett namn hämtat ur Storbritanniens 1600-talshistoria, står för är aldrig så tydligt som vad han står emot. Under ”Purity” får de besök på scen av gästsångaren Björn Strid från Soilwork. Det vackra, storslagna numret, som hör bland höjdpunkterna i den omfattande diskografin, blir ikväll ett statement mot världens alla nationalister, religiösa fanatiker och kapitalister som påstår sig ha enkla lösningar på samtidens väldigt komplexa problem.
Kvällens fokus ligger på Unbroken. Jag räknar till att åtta av plattans elva spår hinner avverkas. Konstigt nog uteblir min personliga favorit ”I Did Nothing Wrong”, en låt som skrevs som en direkt reaktion på Post Office-skandalen hemma i Storbrittanien. Däremot är det positivt överraskande hur väl de lyckas återskapa den storslaget sakrala stämningen i hymnlika ”Idumea” med den fem man starka livesättningen.

I övrigt låter det för det mesta en liten aning skitigare jämfört med senast. Spelningen präglas av det råare anslaget på Unbroken som inte sällan för tankarna till deras postpunkiga, tidiga 80-tal. Motsägelsefullt nog har de närmat sig rötterna i sin ständiga strävan att utvecklas och gå vidare. Som tydligast blir likheterna när nya ”Do You Really Want To Go There” följs av den, lika skramligt skeva som hjärtskärande vackra, postpunkballaden ”No Greater Love” från 1985.
Fyrmannabandet New Model Army är ikväll förstärkt av en (avsevärt yngre) livekeyboardist som adderar de stämningsbyggande kvaliteterna. Bland konsertens övriga höjdpunkter hör sju år gamla eposet ”Winter”. Jag har hjärtat i halsgropen genom hela det dramatiska crescendot.
Minst lika omvälvande känns Killing Joke-nerviga ”Angry Planet”, som har förblivit ett stående inslag på setlisten sedan en tid tillbaka. Ännu mer känns krafturladdningen ”Stormclouds” när (huvudsaklige) basisten och multiinstrumentalisten Ceri Monger går loss på en uppsättning med extra slagverk.
Monger, som ersatte förra basisten Nelson för tio år sedan, tycks ha bidragit till den nya kreativa höjdpunkt som bandet haft på senare år. Det relativa nytillskottet (som till åldern är yngre än det 44-årsjubilerande bandet) imponerar ikväll, inte minst i de basdrivna tidiga postpunknumren ”Frightened” och ”No Rest”.
Likt Unbroken är kvällens spelning på Plan B en verklig kraftuppvisning av ett band som idag känns osannolikt vitalt för att ha hängt med sedan postpunken lärde sig krypa. Mer än fyra decennier senare tycks glöden inte vilja falna.