En gång i tiden beskrevs han som både ett språkrör för sin generation och triphopens pionjär. Nästan trettio år senare turnerar Tricky med en ”reinkarnerad” version av det epokgörande debutalbumet Maxinquaye. Försöket att ta plats i samtiden lyckas tyvärr inte riktigt enligt HYMNs skribent Florian Falk.
När den brittiske filosofen och kulturteoretikern Mark Fisher beskriver den moderna kulturens och människans tillstånd i boken Ghosts Of My Life använder han Trickys debutalbum Maxinquaye som en språngbräda. Albumet blir en symbol för vad vi har blivit i vår digitala, post-industriella och, av demokratiunderskott präglade, era. Han hänvisar till en essä om albumet i The Wire från 1995 av musikskribenten Ian Penman: ”[We all are] speaking voids, made up only of scraps and citations… contaminated by other people’s memories… adrift”.
Nu turnerar Tricky med en ”reinkarnerad” version av Maxinquaye: remixer eller snarare covers på ett gäng av de snart trettio år gamla låtarna. De reinkarnerade versionerna är avskalade. Borta är vinylbruset, samplingarna och de spöklika resterna av ljud – de viskningar och ekon som definierar ljudbilden på låtarna i dess ursprungsversion. Här är det enkla syntar och trummaskiner.
Det är nästan helt släckt på scenen på Stora Vega i Köpenhamn när Tricky och bandet kommer ut. Att det alls är ett band med avslöjar att vi kommer få ta del av något ganska annorlunda än albumet i dess ursprungliga form. Maxinquaye bygger på samplingar. Trickys tidiga album utmärktes av hur han liksom smälte samman med teknologin; hans viskande röst tonade in och tynade ut ur de förvrängda ljudklippen. ”There is no separation between text and texture, human and technology: a music of eerie dis-embodiement, far more in keeping with the mood of the times”, skriver Ian Penman i The Wire-essän från -95.
De börjar med ”Overcome”, första spåret på Maxinquaye. De elektroniska trummorna som liksom snubblar över sig själva på albumet är utbytta mot något slags arenarock-komp. Det känns som om ett gäng musiklinjeelever hade gjort en cover. Låten har berövats sin cyborglika kvalitet när den har tryckts in i en rockmall.
Under ”Hell Is Round the Corner” händer något. Tricky vaknar till liv när scenen lyser upp i samma röda nyans som i musikvideon, och för en stund känns det faktiskt som att den suddiga gestalt vi ser där har åldrats i ett parallellt universum och nu åter materialiserats i den här världen. Reinkarnerats. Han åkallar något i dialog med den förvrängda Isaac Hayes-samplen som låten bygger på. Bitvis under konsertens gång skymtar den hypermänskliga cyborg-bandledaren till igen. Men oftast försvinner han in i skuggorna, ut ur historien, ganska snabbt.
I en intervju med NME säger Tricky att han ville skriva om låtarna på Maxinquaye eftersom han tyckte att de lät daterade. Han borde ha låtit bli. De gastar från det förflutna och framtiden som albumet befolkades av har försvunnit när låtarna har strömlinjeformats. Ser vår samtid ut så? Nej, tvärtom: oförverkligade begär, splittrade personligheter och okända avsändare – precis det som Maxinquaye i sin ursprungsform kryllar av – är i ännu högre grad en del av den mänskliga livsupplevelsen idag. Tricky förutspådde ett liv som ‘terminally online’. Försöket att uppdatera låtarna genom att sterilisera dem är i det ljuset helt enkelt misslyckat. Likaså att beröva dem på det som gjorde dem unika: samspelet mellan maskin och människa.
