Stockholmseftermiddagen präglades av strålande solsken och det gick till och med att sitta med en kopp kaffe på en uteservering vid Medborgarplatsen. När skymningen nalkades var det dags att fokusera på kvällens konsert.
Jag har sett IDLES en gång tidigare och det var i Linnétältet under Way Out West 2019. Då hade bandet två grymma plattor i bagaget och jag minns att jag var ganska besviken efter den spelningen. Det var ganska dåligt ljud, men när låtar som ”Danny Nedelko” och ”Rottweiler” dundrade fram genom Slottsskogen visade Bristolkvintetten varför de ofta bedöms som ett strålande liveband. Numera har bandet släppt fem album och det senaste, TANGK, säpptes i mitten av februari och har, precis som de tidigare, blivit en favorit.
Det var mycket folk på Annexet när jag kom dit och många leenden sågs i publiken. Först ut på scen var Brightonbandet DITZ. De släppte debutalbumet The Great Regression 2022 och kvintetten gick på scen vid halvåttatiden och inledde med ”Ded Würst” i rött sken. Därefter var det dags för ”The Warden” så det var en stark inledning på kvällen. Tillsammans med ”Summer of the Shark” i slutet var det spelningens höjdpunkter. Sångaren Cal Francis utstrålning trollband oss och kvintetten bjöd oss på en stark 40-minuterskonsert.
Sångaren Joe Talbot och IDLES gick på scen strax före nio och det var en lite lågmäld inledning med ”IDEA 01”, men det fanns nog en tanke bakom den försiktiga ljudbilden i början för sedan blev den större under ”Colossus” och det som är styrkan med kvintetten blev tydligt. IDLES är ett kraftpaket, som en bullrande maskin full av energi, och vi bjöds på en strålande konsert. Gitarristen Lee Kiernan låg på publiken och spelade, Talbot drev på publiken som svarade på bästa sätt och bandet hamnade ofta i någon form av symbios med publiken. Det var inget genidrag att ha långkalsonger på sig i den väldigt varma konsertlokalen och efter de första tio låtarna var jag tyvärr tvungen att gå bakåt i lokalen.
Det kretsade främst kring senaste albumen TANGK och Joy as an Act of Resistance (2018) och vi bjöds på ungefär tjugofem låtar under cirka två timmar. Det enda som möjligen går att anmärka på är att det kändes som en lite för lång spelning. Om det går att kalla det svacka kom den någonstans i andra halvan av mitten, men vändes definitivt av grymma ”Crawl!”, och i slutet radades höjdare upp som ”Never Fight a Man with a Perm”, ”Danny Nedelko” och ”Rottweiler” som fick hela Annexet att skaka.
Någon hade skrivit ”Våga vara nöjd” på en vägg och jag kände att jag vågade det efter kvällens lyckade konserter när jag gick tillsammans med gatlyktornas sken utmed Götgatan en stund senare.
