Det grämer mig att jag missade Mimikrys trettioårsbaluns Mimfest för två veckor sen i staden där Jussi står staty. En hejdundrande födelsedagskalasfestival där band som Trubbel, Vet Hut, Björnarna, Ett Dödens Maskineri, Slaveriet, De Lyckliga Kompisarna, Lillasyster och Sungen var med och gratulerade Borlänges stjärnor på bemärkelsedagen. Istället drar jag till Biljardkompaniet när jubileumsturnén når Kristianstad.
På grund av banarbete får jag åka ersättningsbuss genom halva Skåne men när jag snubblar in genom dörrarna till Biljardkompaniets sprillans nya lokaler med andan i halsen hinner jag gott och väl pusta ut innan kvällen drar igång på allvar. Även det nya Biljardkompaniet är fyllt av biljardbord och shots för 25 spänn men den gemytliga stämningen av fritidsgård och broderskap har lite gått förlorat på samma sätt som när Malmöklubben Plan B flyttade tvärs över Norra Grängesbergsgatan. Skånes Venedig behöver nödvändigtvis inte bli New York. Det är lätt att gå vilse i stora lokaler men helt orolig blir jag aldrig. Nästan tvärtom när jag som inte riktigt har nån särskild relation till Kristianstad omedelbart känner mig omgiven av vänner.
”Vi är en sång- och dansorkester” säger de lokala hjältarna i Tusen Ögon när de sparkar igång kvällen med sina ettriga powerpopdängor med blödande ångestmelodier och medryckande boogiewoogiebasgångar. Och nog är sångaren och gitarristen Henrik Molin, basisten Karl-Oskar Hansson (Dahmers, Dry Faces, Splitside) och trummisen Rasmus ”Affe” Elowsson (Linus Flink) en sång- och dansorkester. Den sista av sitt slag. Hade jag inte varit sysselsatt med att ta in de nihilistiska texterna om att sparka ner alla kors på kyrkogården och hur själva livet tar död på en hade jag inte dragit mig för att bjuda upp till bugg.
Mellan spexiga mellansnack om Lunarstorm och referenser till såväl Philemon Arthur & the Dung som Status Quo landar den stökiga punktrion i en lekfull eklekticism som kanske mest kan liknas vid ett mer desillusionerat Bandet Ellington. Karl-Oskar sjunger några rader i ”Kan inte känna natten” och i ”I mörkret” svänger Henrik sina lurviga. Den meckiga ”Min tid är min att förlora” doftar ska, ”Skuggorna i skuggorna” renodlar rockabillyreferenserna och den intensiva powerballaden ”I dörren” har en melodi som för tankarna till Hata Som Lejon.
När Henrik slänger gitarren i golvet och går av pumpar adrenalinet runt i mitt blod. En oväntat stark inledning som kanske inte riktigt kan mäta sig med den överdådiga lineupen på Mimfest men minst sagt kompenserar för de långa timmarna på ersättningsbussarna. En riktig sång- och dansorkester. Den sista av sitt slag. Ett nytt favoritband. Fan vad underbart det hade varit att se dem i en liten svettig lokal där bandet knappt får plats på scenen!
När Mimikry kliver på scenen ökar publiktrycket med buller och bång. Varje missanpassad Svensson i hela Kristianstad har drabbats av nostalgimani över de trettio år Borlängekvintetten befolkat apornas planet. Allsången står som spön i backen och sångaren Hjalle Östman (Twisted Brother) är så taggad att mikrofonbatterierna flyger åt helvete redan i andra låten. Han klättrar upp på kravallstaketet, viftar med fanor och ställer sig på publikens axlar. Den nygamle gitarristen Anders ”Apan” Andersson är tillbaka och tillsammans med trummisen Jonas ”Heavy” Stentäpp (Dökött, Toxic Lab Rats, Twisted Brother), basisten Mia Mästerbo (Sheena & the Punkrockers, HF, Hylandz Orkester) och gitarristen Johan Åsberg är de vid det här laget ett väloljat och rutinerat maskineri.
Varma punkdängor med hejdlösa allsångsrefränger varvas med vemod och eftertanke. Låtar som ”Ni får aldrig in mig där” och mördarballaden ”Matilda kom hem” börjar som avskalade ballader innan de exploderar medan stänkare som ”Jag måste härifrån”, ”Tid att vara arg” och den ångestdrypande ”Emma vet att hon ska dö” är fullt ställ ända in i kaklet. Publiken blir som tokiga i mimifierade versioner av Hello Saferide-översättningen ”När jag mår skit, vill du ha mig då?” (”The Quiz”) och Timbuktu-covern ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” och när Hjalle tillägnar den ursinniga ”Är det okej om jag går ut och mördar nån ikväll, snälla mamma” till husvagnarna, solstolarna och Jimmy Åkesson-doftgranarna på Orsa Camping har han mord i blicken. Själv får jag gåshud när Hjalle och Apan helt ensamma förvandlar den stolta internationalhymnen ”Nationalist” till en tung suggestiv ballad.
”Kristianstad, vad har hänt?” ropar Hjalle, ”Är detta Sveriges hjärta?”. Hela Biljardkompaniet kokar och kanske var det helt nödvändigt att skaffa större lokaler. I höstas riktade de blickarna mot utlandet med en internationell version av ”Alderland” i duett med Renate Karidotter Økland-Pedersen på klingande norska. Ikväll görs den på svenska tillsammans med merchsnubben Roger Reinstam (De Lyckliga Kompisarna) som första extranummer. Paradnumret ”En flicka som är stark” blir ett progressivt episkt monumentalstycke. När bandet tackar för sig med ”Ni är så jävla dumma i huvet” har Hjalle skrikit sönder rösten medan Heavy greppar mikrofonen i Christer Blomgrens (Troublemakers, Perverts) rader. Dårar!
Ute krigar vintern emot våren, inne kokar hela Biljardkompaniet. Det gick att skapa kaos även i dessa rymliga lokaler. Nu väntar ytterligare några timmar på en ersättningsbuss genom halva Skåne. Det må det vara väl värt om jag så kommer hem imorgon. Vad gör man?
