Det tog dem nästan ett helt decennium att hitta sitt sound. Sedan dess har de förblivit benhårt konsekventa med kombinationen av melodiös sleazerock, gothestetik och klassisk rock ’n’ roll som brukar kallas goth ’n’ roll. Finska The 69 Eyes besökte Malmö och Plan B i söndags.
När Helsingforsbandet bildades i slutet av 80-talet var landsmännen i Hanoi Rocks den stora förebilden. Sleazerock-giganterna var då fortfararande det enda finska rockband som upplevt, vad som kan beskrivas som, ett verkligt genombrott på USA-marknaden. Den historien fick dock ett lika tragiskt som plötsligt slut när bandets trummis Razzle omkom i en trafikolycka med en väldigt onykter Vince Neil bakom ratten (mer om det går att läsa i The Dirt, den mycket uppmärksammade och bekännelsefyllda boken om Mötley Crüe och deras ökända rockstjärneleverne med sina vänner under den kommersiella 80-talshårdrockens storhetstid).
The 69 Eyes började spela ihop ett antal år senare. Sleazerock-eran var då på sluttampen och The Helsinki Vampires, som de även kom att kallas, fann ett annat uttryck. Formeln var klar på fjärde albumet Wasting the Dawn (1999), där rötterna i melodiös hårdrock och inspirationen från klassisk rockabillykultur samsas med gotisk tematik och stämningar som för tankarna till The Mission. Mest framträdande förändringen var den sångstil och scenpersonlighet som frontfiguren Jyrki Linnankivi (mer känd som Jyrki 69) lagt till med, någonstans mitt emellan Elvis Presley och framlidne Type O Negative-sångaren Peter Steele. Och det storslagna titelspåret ”Wasting the Dawn” blir en höjdpunkterna när de spelar på Plan B.
Senaste albumet Death of Darkness kom för rätt så exakt ett år sedan och för deras goth ’n’ roll i en lite mer melodiös riktning. Skillnaderna är egentligen hårfina men nya albumet rymmer flera av deras starkaste låtar på senare år.
Jag hade gärna hört mer från Death of Darkness. Istället gör The 69 Eyes det väl enkelt för sig när de öppnar med ”Devils” och ”Feel Berlin”, två låtar från storhetstiden i början av millenniet och som förblivit stående inslag på setlisten sedan dess. Till deras försvar bör dock säger att speltiden – matinétid klockan sju på en söndag – inte är optimal för ett band som anspelar så mycket på nostalgi över mörk, en gång ”farlig”, populärkultur.
Efter tre decennier utan några medlemsbyten är de en mycket tight liveakt. Jyrki är en karismatisk scenpersonlighet som sköter publikkontakten tillsammans med gitarristen Timo-Timo medan den tunga rytmsektionen och Bazies melodiösa leadgitarr-slingor driver låtarna framåt.
I sina bästa stunder skapar de ledmotiven till de dystopiska 80-talsactionfilmer som vi aldrig fick se. Nya ”Drive” är fartfylld, gotisk hjälterock och en nästan lika given stämningshöjare som klassikern ”Brandon Lee”. Men vad gäller catchighet och stämningsbyggande, överträffas båda ändå av obligatoriska avslutningen ”Lost Boys”.
Innan de spelar ”Gothic Girl” berättar Jyrki för oss att det var Malmöbandet Funhouse (som råkar befinna sig ute bland publiken ikväll) som gav dem genrebeskrivningen goth ’n’ roll. Han passar även på att hylla Leather Nun inför – anmärkningsvärt ljumma – reaktioner.
Publiken är (bortsett från okunskapen om Leather Nun) helt med på noterna, den tidiga söndagskvällen till trots. Gissningsvis har merparten följt bandet länge – och ikväll får de rätt så precis vad de hade förväntat sig. Det är en dag på jobbet för Helsingfors mest älskvärda vampyrgäng.
