Maja Gödicke och Bergslagsdiagonalen har kanske inte så mycket gemensamt. Förutom att bägge hör hemma i Göteborg och har släppt nya album de närmsta veckorna. Inte så mycket mer än så. Mer än att de delar scen en kväll som den här på Grand i Malmö.
Till lika urban som konstnärligt eklektisk indiepop inleder Maja Gödicke (Kassia Klein, Obsi) kvällen med sina existentiella grubblerier och mondäna vardagsbetraktelser. Textrader som borde tatueras in om en hel värld att ligga vaken i. Hon går på bio med sig själv i Berlin, har fyrtio grader i Los Angeles och hittar lika bra i Kreuzberg som hon hittar i sig själv.
Tillsammans med basisten Johannes Mattsson (Slowgold, Stefan Missios, Henning) och de två multiinstrumentalisterna Jonas Abrahamsson (Jens Lekman, Katakomb, Henning) och Henning Sernhede (Henning, Slowgold) skapar hon ett universum av drömska åttiotalistiska synthar och lekfulla infall där varje låt får ta sitt eget uttryck. Lika omväxlande som sinnrikt med Henning på trummor, synthar, akustiska tolvor och munpercussion och Jonas på synthar, akustiska tolvor, elgitarrer och elsitarer. Ibland uppbackade av en trummaskin. Drömska vaggande ballader, popbagateller, discodängor och bakfylleeuforiska Karin Boye-vinkar. I avslutande ”Ligga still” doftar det rentav lite Paul Anka och Everly Brothers.
I den avskalade ”Dig” ställer hon sig helt ensam bakom synthen och när hon ställer sig i publikhavet i den röjigare ”Bergsgatan” är jag nästan övertygad om att det är dit hon är på väg. Ett halvt kvarter västerut. Vad hon nu ska dit och göra nu när KB har lagt ner. Allra starkast är den vaggande nattgrubblande ”En värld att ligga vaken i” som hon tillägnar barnen i Gaza varpå publiken stämmer upp i Kofias gamla kampsång ”Leve Palestina, krossa sionismen”.
Bergslagsdiagonalen tar över scenen med något helt annat. Lastbilskörarcountry om livet i den äldre yngre medelåldern. Lika fast förankrad i göteborgspop och Nordiska Visskolan i Kungälv som i de bergslagska småorterna längs Riksväg 50. En länsöverskridande bruksorts-David Ritschard lika rotad i de svenska folkparkerna som i den stolta arbetarrörelsen. En socialrealistisk roadmovie genom lunchraster, VAB, frukostgräl och löningsdagsromanser förbi Hofors, Falun, Muskö, Borås och Göteborg för att slutligen landa ända nere i Malmö i ett avskalat Bo Diddley-gung. Allt medan John Prines ”Angel from Montgomery” sticker till Laxå som en Towa Carson på ett lastbilsflak.
I fronten står sångaren och violinisten Aron Westholm. En småskojare som ljuger ihop självupplevda rövarhistorier om bilstölder, oxveckor och gentrifieringen av Göteborg där Truckstop Alaska jämnas med marken, Backaplan rivs och Järntorget säljs ut till en norsk megaloman. Allra mest ljuger han nog i de målande presentationerna av den högerhänte gitarristen Henric Strahl (Greg Foat Group, Messerschmitt Twins, Wendy James), den vänsterhänte gitarristen Micael Lind (stundtals med slide), basisten Erik Toresson Hellqvist (Tyred Eyes) och den för kvällen inlånade originaltrummisen Jakob Edlund.
Men mitt i all självironi och osanning kan man inte förneka den hederlighet och rättskaffenhet som är Bergslagsdiagonalen. Den kärva realismen och vardagsromantiken i livspusslet där man kämpar för att få lönen och semesterveckorna att räcka medan gräset ändå är lika jävla gulbrunt överallt. Hjärtdrypande countrysnyftare som ”Vecka 44” och ”Hofors Skyline” möts av euforiska bluegrassdoftande dängor som ”Gator fria från grus”. Semesterplanerarstänkaren ”Tjugi dagar” lånar några rader ur ringdansklassikern ”Jungfru Skär”, den febriga ”40 grader i februari” flirtar med Sven-Ingvars och den robusta boogiewoogiedryparen ”Tänker du nånsin på mig?” får publiken att bjuda upp till hejdlös bugg. Allra starkast är det dock när allt skalas ner i den smygande ”Fars dag” som i stort sett enbart ackompanjeras av Henrics akustiska gitarr. Ett kärnfullt socialrealistiskt relationsdrama som kanske inte helt osökt för tankarna till Mats Kruskopf. Och det är ju det hela Bergslagsdiagonalen handlar om. Truck-driving songs längs en resa utmed de mindre bruksorterna för att slutligen landa i Göteborg.
När jag vandrar ut i natten går jag förbi merchståndet. Bland skivor och tröjor får jag syn på att Bergslagsdiagonalen också säljer en febertermometer. Och då förstår jag. Det som förenar Bergslagsdiagonalen förutom Göteborg, nysläppta album och det personliga berättandet är just det. Feber. Bara det att när den ena har det i februari har den andra det i Los Angeles. Det är en viss skillnad det.
