”Vi börjar med en sång om eran stad” säger Alftabördige Ulf Stureson när han låter kvällen dra igång med Malmöhymnen ”Sorgenfri”. Det är torsdagskväll och Babel har blivit tvungna att ta bort entréavgiften för att det inte ska bli allt för folktomt. Men bara en sådan sak som att vi befinner oss ett kvarter sydväst om Västra Sorgenfri ger en känsla av att vi är exklusivt inbjudna.
Det har gått en och en halv månad sedan Ulf Stureson (Traste Lindéns Kvintett, Traste och Superstararna) släppte sitt sjätte soloalbum VI (2024) och det märks att låtarna inte riktigt hunnit få tid att sätta sig i honom. Men att Ulf tappar text så pass att basisten Manuela de Gouveia (Pascal, Dödsfest) får rädda några rader innan trummisen Jacob Frössén (Skriet) hinner rota fram ett textblad skapar mest en känsla av gemenskap och förbrödring. Alla går itu nån gång. Här finns inget tillrättalagt. Vi är inbjudna till replokalen. Vi är med när låtarna hittar sin form. Det här är en kollektiv process. Ett vi. ”VI” som i romerskt sex och ”VI” som i det gemensamma.
Tillsammans med flickvännen Lina ”Twiggy Pop” Selleby (Doktor Kosmos) på kör och slagverk och albumets producent Love Martinsen (Torpedo, Norma) på diverse gitarrer och klaviaturer river de av samtliga låtar från VI. Som om de produktionsrepar på scenen. Om det nu hade varit showbiz. Det enda äldre låtvalet i hela ordinarie set är ”I dåligt skick” från Beroende (2017). Larmiga elgitarrer, dova pianon, tuffande vispar, trasiga synthar och luftiga akustiska gitarrer i ett skevt och smutsigt indiegaragelandskap som för tankarna till medlemmarnas tidigare projekt. Men trots att det är både tunt och luftigt, stundtals nästan spöklikt, lämnar det inte mycket plats åt Ulfs sköra sångröst och hans introverta personlighet. Det blir ofta svårt för de självutlämnande texterna att hitta hela vägen in.
Och det är synd, det är en väldigt personlig skiva. Om förra albumet Alfta förr och nu (2017) var ett skilsmässoalbum är VI det motsatta. För några år sedan började Ulf och Lina arbeta i samma kontorslandskap och snart började de visa ofärdiga låttexter för varandra. Successivt började texterna handla om varandra och så småningom blev de ett par. Resultatet blev två syskonplattor utgivna på samma dag. Ulf Sturesons VI och Lina Sellebys Lyckan. Tjugotalets svar på det Dan Hylander och Py Bäckman gjorde med Bella Notte och Belle de Jour (bägge 1982). Och även om det är Ulfs konsert smyger även Lina in några av sina låtar. Om än utan bandet. I den nakna ”Döden” plockar hon fram en kalimba och sjunger så utlämnande om sina två hjärntumörer att tårarna rullar nerför kinderna. Och i den jazzstompiga ”Lyckan” sätter hon sig bakom pianot för att helt ocensurerat skildra en av de första heta nätterna med Ulf.
Men det är först i extranumret när Ulf plockar fram några låtar från den mytomspunna solodebuten I overkligheten (1996) det börjar brinna till på allvar. Sorgearbetet över två förlorade syskon vars trettio år gamla demoinspelningar gavs ut på skiva så sent som förra året. Allra starkast är det när Ulf framför den avskalade ”Barn” helt ensam till finstämt akustiskt fingerplock. Det är där i det naket hudlösa han gör sig som bäst. När det inåtvända, grubblande och ömtåliga får ta det utrymme det behöver. När hjärtat verkligen får lov att vara i trasor.
