”Varje människa bär en historia” sjunger Marie Bergman när hon kliver på den intima scenen på Folk å Rock i Malmö tillsammans med livskamraten Lasse Englund. Det har gått femtio år sedan bägge två solodebuterade med Mitt ansikte respektive Drakväder (bägge 1974). Såhär mer än ett halvt liv senare är de två människor som bär på många historier.
Det är nära och intimt. Två äkta makar med varsin akustisk gitarr kring ett köksbord. Varken mer eller mindre. Ändå är det större än så. Maries själfulla röst är lika fri i tanken som öppen i hjärtat. En tidlös urkraft lika närvarande i drömmen som i nuet. Det har gått tio år sedan senaste albumet Den mänskliga faktorn (2014), ytterligare fem sedan hon fick ur sig nytt material på Det liv du får (2009). Men i Maries värld finns inga världsliga begrepp som tid och rum. Det skulle inte förvåna mig om hon fortfarande håller på om ytterligare femtio år. Minst.
Om Marie är en uråldrig porlande källa är Lasse stenarna och den gröna mossan som växer runtom. Det stadiga lugnet att vila i. En av det här landets mest tongivande gitarrister som spelat med allt och alla från Cornelis Vreeswijk, Totta Näslund och Ola Magnell till Kajsa Grytt, Louise Hoffsten och Melissa Horn. Utan att egentligen göra något större väsen av sig. Varma spräckliga slingor, ömsinta slidar och hypnotiska ebows. Helt enkelt att bara sitta och umgås med sin fru.
Tillsammans klär de Maries sånger i levande dynamik, värme och ett överjordiskt sväng. Lika drömskt som konkret. Lika nyfiket som erfaret. Med öppna stämningar, lekfulla rytmer och blåa toner. Att rader om drömmar, hjärtan, sagor och ljus stundtals gränsar till pekoral blir också en del av historien. Av den tidlösa urkraften. Den som också kan rymmas i en snusdosa. Eller i ett litet sandkorn. Det där andliga som ryms i varje liten människa och som når sitt klimax när Marie plockar fram en tibetansk sångskål från sextonhundratalet i den meditativa ”Natten den blå”. När sju olika metaller samklingar i en enda schamanistisk övertonsrik bordun.
Hon berättar om feberyra drömmar om gråtande röda tjurar som inte kan sätta sig själv framför plogen. Om pärlor som en gång var sandkorn och sandkorn som kan rymma en hel värld. Om ödsliga skepp vid kajen, förlorat guld och befriad fantasi. Men också om snusdosor, Cornelis Vreeswijks våldsamma svartsjukeutbrott och hur Vispråmen Storken alltiddoftade tjära, vatten och sjögräs. Och det är i det konkreta och det påtagligt krassa som Marie verkligen brinner till. Kanske allra tydligast i den suggestivt Savage Rose-doftande ”En fri röst” om hur den ryska journalisten Anna Politovskaja fick tre skott i bröstet för de obekväma sanningarna hon grävde fram. Huden knottrar sig längs mina armar och jag känner hur en tår rullar nerför min kind.
Men är det femtioårskalas så är det och halva konserten tillägnas alla de vänner och kolleger hon omgav sig med under tiden på skivbolaget Metronome. Ola Magnell som inte bara skrivit Maries största hit ”Ingen kommer undan politiken” (”Complainte pour Ste. Catherine” av Kate & Anna McGarrigle) utan även förde henne samman med Lasse hyllas med den riviga bluesrökaren ”Rulltrappan”. Både Pugh Rogefeldt (eller Torbjörn som hon kallar honom) och Anders Burman hyllas med hjälp av John Holms ”Döden” som de framförde tillsammans på Pughs hyllningskonsert De Va Dä, Dä i höstas. Och så en hel Cornelis Vreeswijk-triptyk där höjdpunkten är Maries egen tonsättning av en postumt utgiven dikt om farmors persikoträd i IJmuiden. Alla utom Johnte har gått ur tiden men i musikens värld är döden ingenting. Det är aldrig försent.
”Ni är inte kloka!” ropar Marie när de blir inropade en sista gång och låter den orosfyllda och ärligt nakna ”Brevet” bli till en varm förlösande allsångsballad. Och plötsligt kan hon bara inte låta bli att gräva fram en låt hon inte riktigt tänkt framföra. Men hon kan bara inte låta bli. Tonsättningen av Nils Ferlins punkunderfundigt civilisationskritiska ”Nidvisa till människan” är en trevlig överraskning. Inte visste jag att den gamle gubben kunde vara så kvick och bitsk. Fantastiskt!
Marie och Lasse kliver av scenen. Femtio år på scenen, eller ännu längre om man räknar med tiden med Family Four, är till ända. Och ytterligare femtio år väntar säkerligen. Minst. För så är det med tidlösa urkrafter. Så är det med drömmar, själar, ljus, längtan och sårbarhet. Så är det med den fria rösten. I musikens värld är döden ingenting. Skål!
