När ett av New Yorks stora namn inom undergroundrap kom till Köpenhamn gjorde han det som en ambassadör för sin stad. Konserten på Rust blev ett vittnesmål om varför New York-rappen är så intressant just nu.
Än en gång har det bildats ett kulturellt epicentrum i New York, den här gången i form av en rapscen som inte slutar att överraska. Den är abstrakt, absurd, ifrågasättande – rap som testar gränserna för vad genren kan vara. Mitt i detta epicentrum finns MIKE.
Han har tagit med sig ett gäng kompisar från New York till Köpenhamn. De har samlats på den lilla scenen på Rust, runt ett bord där det står ett par skivspelare, en laptop, några flaskor vin. Supportakten Salimata går och sätter på beat efter beat på sin laptop och rappar över dem. Det är så avskalat och intimt att det känns som att vi har klivit in i någons vardagsrum. MIKE nickar till beatet och höjer sitt glas i en skål med ett stort leende på läpparna. Han ser ut att tycka att det är riktigt bra, liksom de flesta i rummet.
Salimata grindar på och när hon spelar ”I GETS” låter det som att högtalarna gnisslar tänder. Beatet är sönderkomprimerat till en auditiv motsvarighet till grus – ett exempel på den experimentlusta som genomsyrar så mycket rap från New York de senaste åren. När hon lämnar över till MIKE säger hon till publiken att “imma need for y’all to make the most noise you ever made” och vi lyckas göra rätt mycket ljud – det är ett hängivet gäng som har kommit hit ikväll.
MIKE tar vid med en egen uppmaning till publiken. ”Put your hands up, reach as high as you can – keep reaching” och han pratar nog om mer än vad vi ska göra med våra händer. Han rappar ofta om att försöka nå någonstans, om att ha det tufft men fortsätta ändå och uppmaningen om att sträcka på oss känns som en uppmuntrande klapp på axeln att följa hans exempel.
En av kvällens höjdpunkter är när han spelar ”Stop Worry!”, en dancehall-hommage på ovannämnda tema. ”No sleeping in bed” deklamerar Sister Nancy i låten och en vän påpekar att det känns som att MIKE faktiskt aldrig sover. Han är tjugofyra år gammal och har gett ut tretton album och mixtapes sedan 2015. På Rust hämtar han inte andan – och knappast i verkliga livet heller. Han blir andfådd av sitt eget flow. Det hela är emblematiskt för en överproduktiv rapscen i New York, och när de båda supportakterna Jadasea och Salimata kommer ut på scenen, häller upp varsitt glas vin och dansar medan MIKE fortsätter sitt outtröttliga mässande känns det som att en bit av New York har kommit till Köpenhamn.
MIKE håller hårt i micken, klamrar sig fast i den som att han bad en bön. Han har så mycket att säga. Låt efter låt visade han varför vi ska lyssna. Beatsen är abstrakta och hans flow tänjer ut rytmen i dem. Sådana saker kan man göra med rap och sådana saker sker i New York. Det vittnade MIKE om på Rust.
