Varje tisdag är det öppen scen på Kirsebergskrogen Mässingshornet under ledning av John Ström (John & En Brokig Samling Hjältar, Waistcoat Riot). En av de mer centrala kulturinstitutionerna i Malmös kulturliv där man kan slå sig ner och få sig en iskall Staro, en Bacon & Blues-burgare och sina femton minuter i rampljuset. Två låtar per skalle, tre om man är snabb.
Just den här tisdagen är det dock inte bara öppen scen på programmet. Det Kungälvsbaserade viskollektivet Låt Stå! har fått äran att inleda kvällen med ett eget set. Fem elever från Nordiska Visskolan i Kungälv som gett sig ut på en gemensam turné runtom i Skandinavien och efter en inledande Bornholmsdiptyk är det Sverigepremiär ikväll. Fem självständiga artister och låtskrivare som tillsammans hjälps åt att lyfta varandras låtar till nya dimensioner. Ibland alla på en gång, ibland bara några stycken. Brokigt, nyanserat och levande. Hela tiden med det personliga berättandet och den avskalade intimiteten i fokus.
Linköpingsbördiga Hilma Phaléns andäktigt Ellinor Brolin-doftande sångröst avverkar den ena Lars Winnerbäck-referensen efter den andra på ett sätt som vittnar om både hemstadens och visskolans historia. Göteborgska Wilma Björkgrens solskensklaramelodier vävs samman med hennes ovanligt medryckande basvandringar i en mysig jazzdoftande atmosfär. Hemvändande Alice Berglund mediterar till Alex Schulman och Sigge Eklund och vaknar upp på hemmaplan med sina texter om Bagdad Livs, Ölkaféet och folk i publiken. Bornholmsbördiga Ester Haslund-Gjerild (Gå i Stå) smörjer in sig i klövervaselin på klingande danska och drömmer sig bort från köksbänken till havet. Göteborgaren Wilmer Jeppsson viftar på svansen och sjunger om hundar till hypnotisk psykedelia och euforisk göteborgspop. Fem olika artister med vitt skilda uttryck och personligheter som tillsammans bildar en enhet. Fem individer som kanske inte passar in men som sannerligen passar ihop. Ett kollektiv.
Stilla fingerplock på akustiska gitarrer, mäktiga körer, sårbarhet och sväng. Ester plockar fram en trumpet, Wilmas akustiska basgångar svänger satan och Wilmer varvar perkussiva, drömska och hypnotiska elgitarrer. Precis som sången vandrar den akustiska gitarren mellan medlemmarna. Hilma prövar några rader estradpoesi i den Winnerbäck-parafraserande ”Fly från planeten” och står helt själv i den psalmvärdiga ”Vårens ankomst”. Wilma beklagar alla som bor i samma stad som sitt ex och sjunger en solskensserenad för sin PMS. Alice försöker närma sig ett munkliknande tillstånd och i den jätteepiska vänskapsballaden ”Till er” möts ett jordfast reggaegung med ett överjordiskt skimmer som kunde varit Moonica Macs. Esters ”Kløvervaselinedosen” är en söt hyllning till hennes mamma. Wilmer minns en gång på en tågstation i Karlstad då en gammal knarkare bad om en cigarett men fick den hypnotiskt psykedeliska ”Hund utan ben” i utbyte för att sedan explodera i ett giftigt getingstickande elgitarrsolo. Som paus från allt egenskrivet gör Wilma och Wilmer en lika personlig som progressiv duett av Evert Taubes gamla klassiker ”Så länge skutan kan gå” som till och med får Kim Larsen att ligga i lä.
Det är omväxlande och mångfacetterat. Uttrycken avlöser varandra i ett virrvarr av värme, vemod, lekfullhet, andakt, sårbarhet och sväng. Allt förenat i det förtroliga berättandet, den avskalade intimiteten och det ärliga mötet. Det rent mänskliga. När kvällen sedan glider över i en öppen scen kan jag inte låta bli att fantisera över hur de övriga turnégrupperna från Nordiska Visskolan låter. Trio De La Göta, Räkmackapären och Richard, Rasmus & Alexander. Det verkar vara en bra kull i år.
