När hela Sverige drunknar i omoralisk schlagerfestivalblues törstar jag efter alternativ. Under parollen ”kamp mot kulturens kommersialisering” beger jag mig helt sonika till den legendariska skivaffären Folk å Rock på Lilla Torg i Malmö. Finns det något som ger mer trygghet en kväll som den här än en ordentlig proggafton?
När jag snubblar in över tröskeln en kvart före utsatt tid står Kenny Håkansson (Kebnekajse, Dag Vag, Mecki Mark Men)och Peter Bryngelsson (Ragnarök, Urban Turban, Triangulus) redan på scenen. Eller kanske snarare sitter. Två gamla legender i all anspråkslöshet. Kenny med en elgitarr och Peter med en specialbyggd slide på knät. Gamla instrumentala folklåtar som ”Hårgalåten”, ”Klara stjärnor” och ”Barkbrödslåten” kläs i drömsk improvisatorisk psykedelia. Jazz på nysvenska. Dissonanta passager, distade mattor och släpiga blueslicks. Kenny kular på en österländskt klingande melodi och i ”Kristallen den fina” plockar Peter fram det sällsynta blåsinstrumentet claviola. Innan de går av överraskar de med att lämna de traditionella folktonerna för titelspåret från Kebnekajses debutalbum Resa mot okänt mål (1971). Kanske något hattigt framfört men bara det avvikande låtvalet gör mig glad.
Peter stannar kvar på scen och bjuder upp sitt gamla band Kung Tung på scenen. En gång i tiden Kalmars mest uppkäftiga band. Ett slags protopunkband i den svenska musikrörelsen. Gudibrallans lillebrorsor. Längre bort på livets väg efter sidospår som Prins Lätt, återföreningar och åtskilliga meningsskiljaktigheter är gitarristen Peter Bryngelsson bandets enda återstående originalmedlem. I övrigt består bandet av basisten Staffan Strindberg (Ragnarök), elgitarristen Fredrik Wahledow (Rox), den akustiska gitarristen Mats Palmgren (Rox) och trummisen Fredrich Rönnholm (Hurley & the Blue Dots, Dead Kosmonaut) medan sången delas av Peter och refrängsångerskorna Lise Larsen (Rox) och Ingela Trulsson-Sonnesjö (Triangulus).
Gamla dängor från sjuttiotalet varvas med helt nyskrivet material. Debutsingeln ”Ät dina pengar och dö” med grund i Humble Pies tolkning av Ida Cox’ ”Fore Days Creep” landar i nutid med rader om bloggar och influencers. Den estradpoetiska ”Marlon Brando” landar någonstans i gränslandet mellan Bostonvärk och Nynningens Majakovskij-tolkningar. De nya låtarna följer i samma spår av litterära snapshots om tidsandan, samhället och det enskilda människoödet. Gamla stänkare i personliga tolkningar, främst av husgudarna Humble Pie och Cream, om konspirationsteorier, gubbåldrande och att gömma sig för världen på sitt lantställe. Ray Charles ”Hallelujah, I love her so” blir en dräpande avhyvling av den privatiserade allmännyttan medan Cactus ”Bad Stuff” tillägnas Deep State. Allt varvat med roande föreläsningar om bandets historia, Steve Marriots demoner och korvkioskerna i Kalmar.
Måhända har det förpunkigt uppkäftiga från bandets glansdagar tonats ner en smula av den övre medelålderns trivsamma lunk. Men även om Peter Bryngelsson är den enda kvarvarande originalmedlemmen vilar det fortfarande på samma grund. Samma nihilistiska förlorarmentalitet där det inte gör så mycket att det faktiskt kanske inte alltid är helt tajt. Med undantag från Agaton Sex’ gamla Bob Dylan-tolkning ”Ge mig ett glas vatten” (”I Pity the Poor Immigrant”) och den countrylunkande ”Tillbaka i regnet” rör sig Kung Tung i en skitig betongförort av tung stökig bluesrock. Någon gång plockar Peter fram sin specialbyggda slide för att helt ensam ge en söt uppläxning åt Ebba Busch men i nästa stund förvandlar han en enkel leksakssynth till den fetaste elorgeln i världen. Bråkig betongrock och symfonier i ångest.
”Vi är för gamla nu för att spela rock’n’roll” sjunger de i ordinarie sets avslutande Humble Pie-översättning ”Vad ska vi göra åt det?” (”Whatcha Gonna Do About It?”) och kliver av scenen. Till Peters drömska gitarrplock återvänder de till scenen och river oväntat av en otippad översättning av Beatles AI-dänga ”Now and then”. En luftigt suggestiv ballad som sömlöst glider över i den tunga episka powerballaden ”Två blodröda segel”. Kung Tungs monumentalverk som en gång i tiden skrevs av poeten Thomas Tidholm (International Harvester, Bröderna Lönn) och som på senare tid fått nytt liv på Arbogakollektivet Borta På Vindens senaste livesingel. Peter omsveps av ett brinnande hypnotiskt gitarrsolo och försvinner sedan ut i natten.
Kanske var det så här världen såg ut när Folk å Rock öppnade i Lund redan 1977. Mitt i den brinnande musikrörelsen. Inom en snar framtid kommer de skaffa nya lokaler och tvingas bli något annat än de är idag. Säkert är i varje fall att det alltid kommer finnas ett behov av en mötesplats där den lilla människan får uttrycka sina tankar. Ett alternativ till kulturens kommersialisering. Oavsett vad några norrmän sysslar med på svensk TV. Sa du nåt?
