Mysgubben Helado Negro hyllade vardaglig kärlek och det lilla livets små glädjeämnen i en intim spelning på Loppen. Var det en välbehövd andningspaus eller verklighetsfrånvänt frosseri, frågar sig Florian Falk.
Loppen i den forna fristaden Christiania i Köpenhamn rymmer fyrahundra personer och det är slutsålt ikväll. Det är varmt och trångt vilket Roberto Carlos Lange, känd under artistnamnet Helado Negro, poängterar: ”Thank you bodies for always warming things up”. Han kommer ut på scenen som inte skiljs från publiken mer än genom den dryga decimeterns nivåskillnad, klädd i löst åtsittande svarta linnekläder och färgglada espadriller. ”This is maybe the closest I’ve ever been to an audience – it’s a little disarming”, säger han.
Han är här för att spela låtar från sitt nya album Phasor. Det är sånger om (bland annat) bergen, himlen och kärleken, berättar han i en kort film om albumet. Helado Negro gör snäll elektronisk indie om hjärtats små glädjeämnen och bekymmer, om apelsiner och månen. Den är indränkt i varma, analoga filter som får det att låta som att man ligger under en tjock filt och hör den. Det är good vibes only – så också inne på Loppen.
Under helgen sprids nyheten om att över hundra svältande människor dött efter att de av mycket att döma beskjutits av israeliska soldater när de köade vid en av få hjälpkonvojer som nått norra Gaza. Samtidigt står Helado Negro på Loppen och sjunger om hur underbart det är att vakna upp i samma säng som någon man är kär i (”I Just Want To Wake Up With You”). Vi i publiken tindrar med ögonen, gungar försiktigt och ryser av välbehag. ”Berätta mer – berätta hur härligt det är att vara människa!”, ropar våra blickar.
Jag vill tro att det finns något radikalt i att sjunga om saker som är trevliga. När Björk turnerade med sitt album Utopia presenterade hon ett slags klimataktivistiskt manifest eller en artistisk avsiktsförklaring under ett mellanspel: ”Let’s write music for our destinatjon […] Imagine a future/be in it”. Kanske är det vad Helado Negro gör på Loppen? En mysgubbe som sjunger om gator som översvämmas av kärlek (”Wish You Could Be Here”) – för det är det vi borde få lov att sjunga om.
Men när fyrahundra människor med breda leenden på läpparna sjunger med i refrängen på encore-numret ”Pais Nublado” från This Is How You Smile börjar det skava. Kan vi verkligen kosta på oss så här mycket hygge? ”Laughin’ longer / Smilin’ harder / Makes me feel / Feelin’ stronger / Holding, holding on to you”, sjunger Helado Negro i bryggan, och det klingar liksom falsk. Otyglad trivsel slår lätt över i frosseri och det känns som att vi börjar närma oss den gränsen.
Konserten avslutas. Min vän säger att det var så mysigt att hon höll på att somna och vi vandrar ut på den mörka, smutsiga gatan i Christiania. En gång i tiden en fristad för idealister, sedemera förstörd av knarkhandel och numera inte mycket mer än en stadsdel med ovanligt många utslagna människor och skräpiga gator. Någonstans på vägen började även hippiearnas prat om frihet klinga falskt. Därmed inte sagt att drömmen inte var vacker så länge den varade. Det samma kan sägas om Helado Negro på Loppen.
