”Tusen tack, det är så härligt att få applåder” säger Marit Bergman när hon kliver på scenen på Victoriateatern i Malmö. Bara för att direkt gå ut igen så hon kan göra ännu en entré. ”Jag gillar mitt jobb!”
Hon är ute på en avskalad och intim turné. Bara lilla Marit med en flygel. Och så lite snytpapper, en kopp te, ett glas vin och några textpapper. Det är allt. Och en längtan efter att bara få möta folk helt rakt upp och ner. Utan någon särskild tanke på dramaturgiska bågar och pretentioner. Bara ett avväpnat och genuint möte människor emellan. Naket. Ärligt. Levande. Victoriateatern förvandlas till ett vardagsrum och trots att jag sitter långt bak i lokalen känns det väldigt, väldigt nära.
Hon pratar högt och lågt. Om Keanu Reeves ögon, föräldraskap, östrogen, lågmälda depressioner och världspolitik. Om de strukna verserna i ”Ibland gråter jag bara för att tiden går” om hur hon som femtonåring liftade med en lastbilschaufför till Roskilde via ett långtradarfik i Filipstad där hon av ren nybörjartur satte tre bullseye på raken. Vad som hände på Roskilde är dock sedan länge preskriberat, det var på 1900-talet. Hon berättar om hur hon gick vilse i Pildammsparken i samband med att Baby Dry Your Eye (2004) spelades in i Gula Studion. Och om hur hon ändå minns tjejen som mobbade henne i skolan med värme tack vare hennes gulliga nysningar som fick henne att låta som en liten kanin. Precis vad som faller henne in i stunden helt enkelt.
Inte ens låtordningen är bestämd i förväg utan styrs snarare av hur samtalet går. Eller ifall någon skulle komma med något önskemål. Som när hon berättar om hur hon försökt lära sina barn att åka skidor och någon kommenterar något om Vasaloppet varpå Marit bara inte kan låta bli att riva av den drömskt svävande ”Blåa blåa bergen” som skrivits som beställningsverk för Nattvasan. Någon annan önskar den ösiga Cecilia Nordlund-duetten ”Adios Amigos” och plötsligt förvandlas hon till körledare och delar in publiken i två olika körstämmor. Till och med Candysucks gamla punkdänga ”Kill Your Boyfriend” spelas på begäran, trots att hon knappt ens längre minns hur den går. Allt förvandlat till intima pianoballader.
I det här formatet går texterna fram så mycket tydligare än vanligt. Både egna sånger och nakna versioner av hennes Så mycket bättre-tolkningar av Wannadies ”My hometown” (”Mitt hemland”) och Mapeis ”Keep it cool” (”Håll dig lugn”). Hon gör nya hål i gamla skor och jag får gåshud gång på gång. När hon sjunger om osäkerheten och vilsenheten i att vara vuxen och förälder. När hon sjunger om lågmälda depressioner, ångest och oro. När hon sjunger om klassklyftor, främlingsfientlighet, brinnande läger, djurmisshandel och krig så naket och personligt som bara hon kan göra.
”En krånglig sak med att va på scen och försöka underhålla är att det pågår så mycket vidriga saker” säger Marit, ”Ska jag hjälpa er att fly från dem eller hjälpa till att bearbeta?”. Tidigare under dagen har hon varit med på en demonstration för Gazas barn och det fruktansvärda som händer i Palestina just nu. Hon berättar att hon vill göra vad hon kan för att göra något åt saken. Ibland känns det hopplöst. Men hennes grej är att skriva låtar och på så vis få folk att tänka till. Folkbilda och engagera. Hon avslöjar att hon håller på att skriva en låt på temat men den är inte klar än. Däremot har hon en gammal låt på samma tema. Hon tycker att det är förjävligt att samma låt kan användas igen på precis samma sätt. Tio år senare. Har vi inte kommit längre?
Hon pratar förstås om den naket kontrasterande ”En sommardag på stranden” om två barnfamiljer, en vid Mälaren och en vid Gazas strand, och deras olika förutsättningar att göra det. Saft och Mariekex kontra bomber och raketer. Det går ända in, det gör så ont och när jag ser tjejen bredvid mig knäppa sina händer och fälla några tårar brister det för mig. Det här är på riktigt.
När jag några låtar senare vandrar hemåt är det med en känsla av styrka och mod. Vi må känna oss små och betydelselösa men vi är inte ensamma. Vi kan påverka saker. Bara genom att sätta oss runt en flygel, krypa närmre och lyssna på varandra. Kanske blir det ännu en vår.
