Det finns vissa låtar som jag vet kommer att få mig på gott humör varje gång jag hör dem. Det låter kanske märkligt i vissa öron och igenkännande i andra, men jag kan till och med distraheras i ett samtal med en annan människa om en sådan låt börjar spelas. En av dessa låtar är “Sonic Reducer” med Dead Boys.
“Sonic Reducer” skrevs av Cheetah Chrome och David Thomas (den sistnämnda var aldrig med i Dead Boys) och släpptes som singel i november det klassiska punkåret 1977. Den inleder deras debutalbum Young, Louder and Snotty (klassiska Sire Records, 1977) som i min musikvärld är en av de viktigaste plattor som finns. Dead Boys kom ursprungligen från Cleveland, Ohio men låten spelades in i New York. Det lär ha varit Joey Ramone som uppmuntrade Dead Boys att flytta till New York.
Gitarristen Cheetah Chrome är med i den nya tidens version av Dead Boys, som egentligen splittrades 1980, och det var med glada steg jag promenerade genom Christianshamn på väg till Loppen. Jag var helt säker på att jag äntligen skulle få höra “Sonic Reducer” live med Dead Boys. Det var så klart svårt att inte fundera på hur det skulle gå så många år senare.
Det var, som alltid, härlig stämning på Loppen och konserten var utsåld. Subhumans “Subvert City” passade bra som en av uppvärmarna från högtalarna och ett blått ljus lyste försiktigt över instrumenten. Jag ställde mig vid en av pelarna med ett leende och en hel del förväntningar.
Det var fem musiker som gick på scen vid halv elva-tiden och knökfulla Loppen jublade. Cheetah Chrome stod till höger på scenen, bara några meter ifrån mig, när klassiska “Sonic Reducer” inledde hela konserten. Wow, vilken start, och det lät bra. Sedan fortsatte det på inslagen väg och jag hade folk upptryckta i ryggen på mig under de första låtarna vilket gjorde att jag därefter flyttade lite bakåt. Det var härlig stämning och överraskande många yngre syntes i publiken vilket var kul. Dead Boys musik, och annan 1977-punk, är odödlig och kommer förmodligen alltid få nya lyssnare.
Konserten präglades mycket av låtar från debutalbumet och, om jag räknade rätt, fick vi höra åtta låtar därifrån. “What Love Is” spelades tidigt, “Not Anymore” i mitten och konserten avslutades med “Down In Flames”. Varken publik eller band ville stänga kvällen så det blev extranummer där allt avslutades med grymma “Ain’t It Fun” som definitivt satte punkt på en strålande konsert.
Ljuset vid övergångsstället på Princessegade lyste grönt för punken en stund senare, några stod och pratade högt på torget, Metron rullade till flygplatsen och en stund senare glittrade Bunkeflostrand lite extra fint i fjärran.
