Kaizers Orchestra på Slagthuset – samma välregisserade monstermaskin som då

Arkivbild – Foto: VIktor Wallström / Rockfoto

Om norska någonsin skulle bli ett världsspråk är det knappast Jens Stoltenbergs förtjänst. Förmodligen snarare de Bergenska industrifolkikonerna Kaizers Orchestras. Efter tio års uppehåll, två comebacksinglar och en rikstäckande mastodontturné på femtiosex återföreningsgig är det nu dags att lägga hela Europa för sina fötter. London. Wien. Berlin. Amsterdam. Barcelona. Paris.

För egen del besöker jag spelningen på Slagthuset i Malmö. Kön ringlar långt ut på gatan och ovanligt mycket danskar har hittat över bron. Ja, inte bara danskar. Faktum är att jag nog aldrig överhört lika mycket västnorska på en och samma gång tidigare. När det gäller Kaizers Orchestra är det tydligt att hela Skandinavien är ett och samma. Allt går i ett med världen. Kaizers Orchestra har total kontroll över hela kontinenten.

Foto: Rick Titrö

Lamporna släcks och en man klädd i bandets maskotlika gasmask sätter sig bakom tramporgeln och möts av ett öronbedövande jubel. Resten av bandet kliver på scen och dansar ompa tills de dör. I ett decennium har världen stått utan Kaizers Orchestras egensinniga och gränsöverskridande folkindustri där Vestlandet möter Österlandet i några östeuropeiska rivningskåkar. Trasiga tramporgelpump, skeva elgitarrslingor, tungt skrot och massiva oljetunnor på bredaste jærska. Nu är det dags igen.

Ett decennium är en lång tid, ändå känns det som att det var nyss. Kaizers Orchestra är samma välregisserade monstermaskin som då och samspelet mellan sångaren Janove ”Sjakalen” Ottesen (Kjell Reianes) och gitarristen Geir ”Hellraizer” Zahl (Uncle Deadly) går att härleda ända tillbaka till när de startade Blod, Snått og Juling redan som femtonåringar i rogaländska Bryne. Tillsammans med trummisen Rune ”Mink” Solheim (Kloster, Starling, Leif and the Future) och den gasmasksförsedde tramporganisten och diverse klaviaturisten Helge ”Omen” Risa bildade de Kaizers Orchestras embryo gnom redan 1997. Gitarristen Terje ”Killmaster” Winterstø Røthing (Skambankt, Johnny & the Sexual Problems, Watershed, Zombie Porkchop) hade varit med på ett hörn ända sedan Blod, Snått og Juling-tiden och även om kontrabasisten Øyvind ”Thunder” Storesund (Cloroform, Wunderkammer, Kaada) får ses som den nye i gänget har han åtminstone varit med i över två decennier. I det sammanhanget är tio års uppehåll inget att hänga upp sig på.

Allt är som förr och de gamla dagarna är nu. Men även om ingen av comebacksinglarna ”Dine gamle dager er nå” och ”Kaleidoskophimmel” spelas är det inte heller bara en sentimental nostalgitripp. Kaizers Orchestra är tillbaka på allvar. Skeva ompadängor, balkangung, helvetesböner, begravningspolkor, industriellt skrot och Tom Waitsk teatralitet. Bara för att i nästa stund bryta av med souldrypande ballader, tunga bluesriff, hiphopinfluenser och latinska rytmer. Utan att för den sakens skull avvika från det skeva mer än att det nästan känns exotiskt när en rakare form av rock’n’roll hittar in i ”KGB”. Eller när killen bredvid mig helt plötsligt brister ut i sångslingan ur a-has ”Take on me” till Minks riviga trumintro i den tudelade ”I ett med verden”. Samtliga medlemmar turas om att banka med kraftiga tillhyggen på de stora oljetunnorna. Omen pumpar frenetiskt på tramporgeln, pratar i telefon och tar ett glas whiskey. Thunder hittar en synthbas, Killmaster hittar en synth. Hellraizer tar över sången i ”Dr. Mowinckel” och rappar några rader i ”En for orgelet, en for meg”.

Foto: Rick Titrö

Vi har väntat i elva år, nu vill vi visa den sämsta sidan av oss själva” säger Sjakalen och river igång den sjösjukt aviga ”Veterans klage” som han kallar för ”Världens sämsta Kaizers Orchestra-sång”. Janove är en publikdomptör av rang som stup i kvarten klättrar upp på oljefaten och driver publiken till hejdlösa allsångslekar. I dängor som ”Resistansen” och ”Kontroll på kontinentet” framstår han i det närmaste som en karismatisk sektledare. En kaizer. Han berättar ungdomshistorier från tiden med Blod, Snått og Juling. Om hur han fick en kassett med den gåtfulla mytomspunna skånska duon Philemon Arthur & the Dung och hur han tjugo år senare fick ett personligt tackbrev från duon när den souldoftande balladen ”Philemon Arthur & the Dung” hamnade på första akten i musikaltriptyken Violeta Violeta (2011). Till råga på allt smyga nästan hela ”In kommer Gösta” in i ”Kontroll på kontinentet”. Vi befinner oss ju ändå i Philemon Arthur-land. Och ändå är det bara en av alla överraskningar som ryms i den välregisserade föreställningen. En annan är när en kvinna helt utan förvarning bjuds upp ur publiken för att sitta på en oljetunna, ta ett glas vin med Geir och iklä sig rollen som Margarita i den vackra kärleksballaden ”Min kvite russer”. Romantiskt och avskalat med Rune vid pianot till största delen enbart ackompanjerat av Helges varma tramporglar.

Till dova slag kliver Kaizers Orchestra åter upp på scenen ännu en gång med den feberdrömska ”Begravelsespolka”. En teatralisk käftsmäll fylld av österländska slingor och infernaliska helveteskörer. Det är rökigt och laddat. Geir och Terje slår våldsamt med varsin kofot på oljetunnorna i den mästerliga tunggungsompan ”Maestro” vars verser oväntat för tankarna till Red Hot Chili Peppers mer melankoliska stunder. Helge klär på sig en gammal soldathjälm och till tonerna av Terjes luftiga ökenbluesdoftande vemodsgitarr står han en lång stund uppe på en oljetunna innan den suggestivt ödsliga ”170” drar igång på allvar. Med ett annat band hade konserten inte kunnat fortsätta efter det här. Den suggestivt hypnotiska känslan som fyller kroppen vill man hålla kvar så länge det går. Andäktigt. Medtaget. Men Kaizers Orchestra är inte vilket band som helst och innan det är dags att gå hem kan man dra ner det ännu några snäpp. Till lägereldskänsla. Hela publiken lyser upp salen med sina mobillampor i den avskalat vaggande roadmovien ”Die Polizei”. En mysig armkroksballad där allsången fortsätter långt efter att bandet gått av.

Kanske fortsätter allsången hela vägen hem. I min egen skalle snurrar melodier som ”Resistansen”, ”Min kvite russer” och ”Maestro” hela natten. Jag kan helt enkelt inte låta bli att dansa ompa tills jag dör. Kaizers Orchestra har åter tagit kontroll på kontinenten.