Det har gått tio år sedan Johan Airijoki gav ut sin första skiva i eget namn. Visst hade han gjort saker med både Väärt, Parkas, Tusenbröder och Airijoki och Laservågen innan dess men det var med EPn Jag tror det handlar om att (2014) han började sjunga sin alldeles egna jojk. I samband med jubileet drar gruvarbetaren från Malmberget ut på en miniturné till landets tre största städer och jag besöker turnépremiären på Babel i Malmö.
Det är nästan exakt ett år sedan jag såg honom sist. Även då på Babel. Han hade precis flyttat till Stockholm, släppt det mer urbana albumet Gitarrer och blåjeans (2023) och låtit sina trogna följeslagare i Malmfältens Rockklubb istället slå följe med Ellen Sundberg. Vissa saker måste brännas, andra bytas ut. Ändå är det med en känsla av nostalgi jag kliver in på Babel. Det är tioårskalas och det är samma ställe som sist. Till och med tjejen jag blev bekant med förra gången står sidan om mig i publiken.
Förbandet är dock ett annat och till Simon Ströms (Agusa, Benz) massiva helikopterpropellerbastremolo inleds kvällen lite så smått av den Norrköpingsbördiga Malmökvintetten Veikko. Introverta vardagsgrubblerier klädda i alla möjliga och omöjliga influenser om vartannat. Robin Peterssons perkussiva elgitarrer, Simon Wallins drömska klaviaturmattor, Simon Ströms precisionistiska basgångar och Natanael Salomonssons (CB3, Bonnie Bishop) meckiga trummor i ett slickt och luftigt mischmasch av drömsk indiepop, fusion och blåögd soul.
Allt hålls samman av sångaren och gitarristen Alfon Ketelis sorgsna, lätt tillbakadragna stämma. Allt till ett minspel som kunde varit David Anderssons och en attityd som påminner om Kübler Ross. Arga ord skrivs på citronskal och slinter när de ska skära hål genom luften och någonstans i den soulstänkta pianoballaden ”Back to life” tycker jag mig någonstans förnimma en tät blåssektion. Alfon avslöjar att de gått in i studion så sent som tidigare under veckan och avslutar med den ännu outgivna ”Isglass” som när sista ackordet klingar ut får Natanael att flyga rakt in i gonggongen som står bakom honom. Lite småmysigt sådär.
Stämningen tätnar. Luften fylls av förväntan. Plötsligt hörs några trumslag bakifrån. Johan Airijoki med band tågar genom publiken och river av ”Låt i mitt huvud” helt unplugged. Johan Håkansson (Stefan Missios, Olle Ljungström, Dan Viktor, Gunnar Källström)med en virveltrumma på magen, Tobias Alpadie (Döskalle, Music Is The Weapon, Black Eagle Zombiefield) på banjo och Gunnar Frick (Bad Liver & Hans Brustna Hjärtan, Psycothic Youth, Ray Davies) på akustisk slide medan Johan själv skriker sönder halsen i en megafon. Johan Airijoki greppar elgitarren, Gunnar sätter sig bakom pianot, Tobias plockar på sig elbasen och Johan Håkansson sätter sig bakom pianot medan Elin Ruth Sigvardsson ansluter med munspel och gör ”En tunn tråd” till en själfull duett. Adrenalinet pumpar runt i mitt blod. Rockveckan har börjat!
Med en sådan inledning får jag känslan av att tioårsjubileumsfesten blir en stor kavalkad av gäster och överraskningar. Men vissa saker måste brännas. Kanske ibland direkt på en gång. Resten av spelningen bjuder kanske inte på lika oväntade överraskningar men går inte heller bara på rutin. Den karga gruvbluesen varvas med ömsinta ballader, soulstänkare, tung betongrock och pizzeriacountry. Gunnar pendlar mellan gitarrer, dragspel och diverse klaviaturer. Håkansson låter tystnaden svänga satan. Tobias spelar lummiga följsamma basgångar för att plötsligt byta plats med Gunnar i friarvisan ”Får jag vara din kille?”. Airijoki själv varvar vaggande fingerplock med vräkigt larm medan han sjunger själen ur kroppen. ”Lyssna på Bruce” lånar en falsettkör från Bruce Springsteens ”Dancing in the Dark”, ”Följ med ut” lunkar dansband, ”Rötter” blir en svängig dragspelsklädd cajunblues, ”Kvinna i en malmtruck” är en grovhuggen skrottung industriblues och ”Vi finns till” är en ödslig ödesballad utan gitarrer. Jag får gåshud om vartannat och i det öronbedövande Crazy Horse-larmet i den suggestiva ”Tyst gråt” faller jag i trans. En alldeles egen jojk.
”Det är en lång väg från Flugfiskefestivalen i Sorsele och hit” utbrister Johan. I tio år har han fångat den norrbottniska själen. Minusgraderna, gruvorna, avståndet. Det är mer än 160 mil mellan Malmberget och Malmö men en kväll som den här när Johan Airijoki står någon decimeter ifrån mig är det inte mycket mer som skiljer än att det ena är ett berg och det andra en ö. Han diskuterar stadens falafelpriser, pågatågen och Mårten Gås. Den såkallade pågafågeln. En kväll som den här är det inte långt mellan gruvgrabb och en gåsapåg. Och det är väl det det handlar om det där att bara vara människa. I tio år har han kuskat land och rike runt för att spela sina sånger och sålt sina skivor. Utan någon större apparat. Att bara möta folk liksom. Han berättar att folk skrivit brev till honom om hur olika låtar hjälpt dem att ta sig igenom saker. Kanske särskilt den avskalat vaggande tröstevisan ”Allting kommer bra” som får avsluta ordinarie set i ett varmt tröstande lugn innan allt kreverar i ett fullkomligt kaos.
Men än är det inte över. Kan man hålla på i tio år så kan man hålla på i tio till. Minst. Bandet kliver upp på scen ännu en gång. Vid det här laget har jag glömt bort att jag förväntade mig en stor kavalkad av gäster och överraskningar. Men plötsligt tittar Elin Ruth Sigvardsson åter in igen. Den här gången med en elgitarr. Och med ett tre gitarrer tungt kärvt blueslarm avslutas kvällen med senaste albumets titelspår ”Gitarrer och blåjeans” i en intensiv duett. Elin Ruth är nyinflyttad till Malmö. Johan är det kraftiga urberg som alltid stått här. Oavsett 160 mil ifrån eller inte. Vissa saker måste brännas, andra bytas ut. Annat kan gott stå kvar lika orubbligt i tio år till. Minst.
