Vårsolen hade strålat över Malmö under måndagen och vårens första nässelfjäril flög hastigt förbi, som en vacker vårdans, vid Bergaskolan på Limhamn. När mörkret la sig satte jag mig på ett tåg och åkte till Lund för kvällens konserter.
Jag är inte säker, men jag tror att den första konsertkväll jag hade på Mejeriet i Lund var med Ramones 1988. På den tiden var Mejeriet en relativt ny scen i Skåne och jag bodde i Malmö. Jag har alltid återvänt till Mejeriet över decennierna och på “senare år” sett band som My Morning Jacket, Woods och Strand of Oaks. Det är ett härligt konserthus och jag tänkte på många minnen från Mejeriet när jag promenerade utmed Stora Södergatan.
I början av förra året släppte brittiska The Tubs debutalbumet Dead Meat och det var ett album som välte mig fullständigt. De bildades i Cardiff i Wales men lär numera vara baserade i London. The Tubs stod i centrum på Mejeriet.
Men först ut på scen var Malmöbandet Poetry. De har släppt musik sedan 2021 och i fjol kom EP:n Feeling Better. Det var i samband med den jag upptäckte dem och kvartetten gick på scen strax efter klockan åtta i ett snyggt blått sken som snabbt fick sällskap av mäktiga rundgångar. Konserten inleddes med “Ode to Apathy” och sedan blev det 40 minuter som kantades av god energi och distade ljudbilder. Medhörningen verkade inte vara helt hundra på scenen, men trots den typen av problem bjöd Malmökvartetten på en stundtals grym konsert. Det lät särskilt bra under “Winter Hiccup”.
I baren var det ett fint sorl och en lila strålkastare lyste upp det mörka taket där jag satte mig. The Black Keys pärla “Little Black Submarines” flöt ut över rummet och det kändes just då som en perfekt måndagskväll.
Vid niotiden gick The Tubs på scen. De inledde med favoriten “Illusion pt. II” i lilablått ljus men tyvärr var ljudet lite kasst i början. Det tog tyvärr ungefär halva låten innan det lät bättre. Styrkan med The Tubs är utan tvekan låtarna och mycket kretsade kring det lysande debutalbumet. Sångaren och gitarristen Owen Williams sång tillsammans med sologitarristen George Nichols härliga gitarrslingor är helt enkelt genialiska (ni som har koll på Cardiff-bandet Joanna Gruesome känner säkert igen dem därifrån) och gitarrslingorna kom ofta fram tydligare än vad de gör på plattan vilket var tacksamt.
Efter det optimala låtvalet i inledningen bjöds vi på låtar som “Two Person Love”, “Dead Meat”, “Round the Bend” och en snabbare version av grymma “Wretched Lie” som avslutade konserten efter ungefär en halvtimme. Musikerna lämnade scenen, publiken jublade och det dröjde inte lång tid innan musikerna var tillbaka och bjöd på “The Name Song” som extranummer. Allt slutade med att Nichols och Williams låg på golvet och spelade. Jag kan bara se det som en perfekt avslutning på konserten och det kan förmodligen bara förklaras av krockar i kalendrarna om inte The Tubs dyker upp till Way Out Wests startfält senare i år.
Jag lämnade snabbt Mejeriet för att hinna med ett tåg och det hade blivit betydligt kallare utanför den varma konsertlokalen. Fullmånen lyste, som Cornelis Vreeswijk en gång beskrev den, som var den av glas och Stora Södergatan låg tämligen öde i det vackra ljuset.
