Köpenhamnskvällen glittrade när jag gick utmed Vesterbrogade. Jag svängde in på den mysiga ölbaren Trows en kortis och hann höra Joy Divisions “Love Will Tear Us Apart” innan jag svängde in på Enghavevej och tog de sista stegen före fina Vega. Det var Lilla Vega som var kvällens scen för mig och det var slutsålt och mycket folk på plats när jag kom dit vid halv åtta.
Det har kommit massor av bra musik från Brooklyn i New York och ett av banden som bidragit till det är indierockbandet Beach Fossils. De släppte det självbetitlade debutalbumet 2010 och därefter har det blivit ytterligare tre album där det senaste, Bunny, var en av pärlorna i fjol som bland annat innehåller grymma “Don’t Fade Away”.
Winter inledde kvällen klockan åtta och det var en trio som gick på scen. En Fender Jaguar och en Stratocaster, tillsammans med trummor och lite förinspelat, gav oss en magisk ljudbild redan från början i “Sunday”. Distarna samsades fint med reverbmattorna under konaserten och ljudbilden var betydligt större än den är på platta. När musikerna manglat klart “Kind of Blue” efter ungefär en halvtimme lämnade Samira Winter scenen och formade händerna som ett hjärta och fick välförtjänt många hjärtan tillbaka. Det var en perfekt start på kvällen.
Ett svart skynke drogs för scenen och vid niotiden, strax efter Ramones klassiska tolkning av The Searchers 60-talshit “Needles & Pins” tonat ut, gick Beach Fossils på scen. Fenderkarnevalen fortsatte och de satte tonen direkt i inledningen med “Don’t Fade Away”. Sedan fortsatte det med en snygg blandning av gammalt och nytt och jag tror att jag fick höra alla låtar jag hade hoppats på och några till. Bland dem som stack ut var “What a Pleasure”, “This Year” och “Sleep Apnea”. I den sistnämnda släcktes ljuset och publikens mobilkameror lyste upp rummet. Ljudet var genomgående bra och strålkastarljuset ramade in konserten väldigt fint.
Sångaren Dustin Payseur hade bland annat klistermärken med Bugs Bunny och Daffy Duck på gitarren och sådant går ju bara att gilla. Konserten tog slut efter ungefär en timme med “May 1st” och publiken jublade. Mina tankar hade stundtals svävat iväg till Barcelona och Pitchforkscenen när den scenen, för 15 år sedan, låg på asfaltområdet nära entrén. Det var ofta den scenen bjöd på liknande toner som under onsdagskvällen i Köpenhamn. Bland de starka extranumren var det extra kul att få höra “Daydream”.
Jag lämnade Vega snabbt och en kvart senare satt jag på ett tåg på väg till Sverige igen. Tåget rullade snyggt över bron, Malmös lokalbuss hjälpte mig vidare och en stund senare sov jag gott med en av årets finare konsertkvällar med mig i drömmarna.
