Efter att ha varit redaktör för olika musiksajter i femton år har jag mina PR-person-favoriter. Det är guldmänniskor som varit med så pass länge att vi lärt känna varandras trve musiksmak. Det vill säga, de kan säga såhär om ett band eller artist i sitt stall: “Det här tror jag du skulle gilla Madeleine” – och mena det. På riktigt alltså. Det är också deras mejl jag läser mest noggrant, det ska jag inte hymla med.
I måndags damp det ner ett sådant mejl från en av dessa personer gällande Sverigeaktuella Norwich-bandet Brown Horse. Med tillägget att de skulle spela i Malmö denna vecka. Två saker fick mig intresserad, det faktum att bandet skulle spela på Folk å Rock som bara någon dag tidigare gått ut med den sorgliga nyheten om att de ska stänga sina legendariska lokaler på Lilla torg.
Men också för att bandnamnet och deras pressbilder passar min mentalitet just nu. Av någon anledning vill jag bara klä mig i dubbel denim och lyssna på roadtrip-americana just nu. Hade jag haft mina cowboy-boots från högstadiet kvar hade jag säkert pressat ner mina svullna, trötta medelåldersfötter i dem också. Självklart golvades jag direkt när albumet Resvoir (släppt i januari) kickade igång med “Stealing Horses”…
From 1999 to 2004 I was stealing horses
You weren’t even born
But I heard you on the radio late last night
Singing an old Jimmie Rodgers song
Jag vet inte vad ni gjorde mellan 1999 och 2004, men jag stal hästar. Nej, jag skojade bara. Jag pluggade på universitetet och la stora delar av studielånet på att köpa cd-skivor på Folk å Rock, hur man nu hade råd med det? Det är därför med viss nostalgisk känsla jag stiger in i lokalerna på Skomakaregatan och det känns faktiskt lite vemodigt att det här kanske är en av de sista gångerna jag kommer besöka stället.
Vemod är också vad som karaktäriserar sexmannabandets musik och det är svårt att inte bli berörd när de kickar igång lördagens gig med nämnda “Stealing Horses”. Sättningen, som inkluderar dragspel, padel steel och mandolin bland annat, ger en detaljrik inramning till Patrick Turners nasala röst. En röst som han använder med sådan gåshudsframkallande inlevelse att jag bara står och gapar.
Tankarna förs genast till War on Drugs och i viss mån Band of Horses. Även om Facebook-eventet lockade den äldre publiken med Ronnie Lane och Rod Stewart är det här absolut inget sound som är utdaterat, tvärtom. Gitarristens Wednesday-tshirt får symbolisera det nya intresse för alt-country som många i den nya generationens indieband plockat upp. Lucinda Williams, The Band, Silver Jews och Big Thief är några andra som nämns när jag efter giget frågar bandet om vad de lyssnar på. Influenser som känns självklara.
Brown Horse har däremot ingen självklar låtskrivare, flera av medlemmarna har bidragit med låtar och man byter instrument mellan varven. Men de är så sammansvetsade att helhetsintrycket är otroligt jämnt ändå. Det är tajt, välspelat och framför allt otroligt medryckande. Låtarna på debutalbumet står givetvis i centrum men vi får också höra ett gäng nya spår som låter lovande. Speciellt den Paul Simon-doftande låten som jag tror heter “Holy Smoke”.
Det enda jag kan önska är att Phoebe Troup som körar på flera av låtarna hade fått större utrymme. Ett par duetter mellan henne och Turner hade stått ut i låtmaterialet. Förutom detta är jag helt golvad, och väldigt imponerad. En sak är säker – det här är ett band som kommer att spela på betydligt större scener framöver.
Way Out West, jag tittar på er.
