Dagen före Sverigefinnarnas dag drar jag till Palladium i Malmö för att lyssna på det sverigefinska musikerkollektivet Bottenviken.
Ett slags sverigefinskt superband med Love Antell (Florence Valentin, Perssons Pack, Smoking Fish), Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna, Cats on Fire) och Thella Johnson (Varja Ponjo, Coup D’etat) i spetsen med uppgiften att försöka fånga det finska på svenska. Att en gång för alla ena båda sidor om Bottenviken.
Love och Thella är uppvuxna i Stockholm med finska rötter medan Mattias är uppvuxen i Vasa och i vuxen ålder hittat till andra sidan Bottenviken. Alla tre har svenska som modersmål men med olika relationer och erfarenheter till det finska. Thella har skrivit romanen Fred (2023) om Finlands historia från fredsslutet till flyktingkrisen, Love har utforskat sina finska rötter i filmen Ingen riktig finne (2012) och TV-serien Love i Finland (2015) och Mattias är för evigt släkt med Lotta Svärd. Men aldrig har det varit lika fokuserat och ingående som i Bottenviken. Tvåspråkigheten och de dubbla identiteterna men också den gemensamma historian.
Sedan det gemensamma projektet tog sin början 2020 har de både gjort radioprogrammet Vi lyssnar på Finland och albumet Du och jag – ett rike – ett land (2023). Klanger, sociolekter, identiteter och kulturellt arv dissekeras och finska låtar översätts till svenska. Utan att låta det finska gå förlorat. Det kärva, karga och introverta såväl som det storslaget höglyriska. Glappet och tomrummet såväl som det gemensamma.
Alla tre turas om att sjunga. Ömsom var för sig, ömsom som en enhet. Mattias spelar nylonsträngad gitarr och golvpuka, Thella spelar diverse slagverk och Love skiftar mellan elgitarr och elbas. Tillsammans med Petter Berganders (Nisse Landgren, Lisa Nilsson, Louise Hoffsten) kärva flygel och Christopher Öhmans (Gjallarhorn, Kungliga Filharmonikerna) smäktande viola utgör de ett brokigt musikkollektiv.
Det karga avlöser det drömska. Det sträva avlöser det andäktiga. Hela tiden med det finska vemodet i botten. Det motvilliga. Som en stilla gryning i Rajaton-översättningen ”Våren” (”Onni”) och atonalt svävande i Joose Keskitalo-översättningen ”Tre helikoptrar” (”Kolme helikopteria”). Förstärkta av en trummaskin landar Rosita Luu-översättningen ”SOS” någonstans i gränslandet mellan Syndromet och Larmcentralen och när Love sjunger sina delar av Ultra Bra-översättningen ”Jag kan skydda dig från allt” (”Minä suojelen sinna kaikelta”) är det inte långt från hur han tog sig an Orups ”Från Djursholm till Danvikstull” i Så mycket bättre. Om än irrandes runt i Lettland.
Halvvägs in i spelningen säger Thella plötsligt något på finska. Själv förstår jag inte ett jota men istället ber hon alla som har finska som modersmål att räcka upp handen. Hon filosoferar över hur tvåspråkiga hjärnor egentligen fungerar och över vilka ord som känns finska respektive svenska, även översatta. Tingsrättsärenden, länsade kreditkort, tvångstankar, slumrande kurorter, pollen och vildkummin går bra. Men så fort man sjunger om en älv känns det typiskt svenskt. Trots att hon är väl medveten om att hennes morfar satt stationerad just vid en älv under kriget. Hon avslöjar att Maija Vilkkumaas ”Ei” var extra svår att översätta utan att något skulle gå förlorat längs vägen. I mål blev ”Modern och dottern” ett klaustrofobiskt relationsdrama mellan en överbeskyddande mor och hennes dotter och kanske kvällens första låt som faktiskt griper tag i grunden.
Missförstå mig rätt. Det är en trevlig kväll som bygger på ett väldigt intressant projekt. Men det är först mot slutet det når in i mig på fullt allvar. När Thella börjar prata världspolitik, krig och industrialism till dova borduner och stämmer upp i en Fågelle-doftande tolkning av Susinukke Kosola-dikten ”Kråkhemligheten” (”Varisto”). Eller när Love sjunger den längtansfulla Ismo Alanko-översättningen ”Fågelperspektiv” (”Lintuperspektiivi”) och Mattias får Scandinavian Music Group-översättningen ”Sist och slutligen är man ensam” (”Lopulta olemme kuitenkin yksin”) att bli en regelrätt Vasas Flora och Fauna-dänga. Allra starkast är den Frida Hyvönen-doftande spökstadsbetraktelsen ”Pärnu” (ursprungligen av Ultra Bra) om en slumrande kurort i sydvästra Estland.
”Det är nu vi borde ha fyra partydängor men det enda vi har är en begravningslåt från artonhundratalet” säger de när de åter kliver upp på scenen för ett extranummer. Avslutande ”Alltid här” skrevs ursprungligen på tyska av Johann Wolfgang von Goethe som ”Nähe des geliebten”, översattes till ”Armaan läheisyys” av Uuno Kailas och tonsattes av Toni Edelmann för att sedan bli en landsplåga med Eija Ahvo. I Loves svenska översättning blir det en lugn och stilla andäktig psalm. Jag smälter inombords. Som vattnet i hettan på dan. Plötsligt är allt ett och samma. Oavsett om det har tyska, finska eller svenska rötter. Oavsett historia eller var det befinner sig just nu. Du och jag. Ett rike, ett land. Precis som före 1809.
