“Right here” är världens finaste kärlekssång. The Go-Betweens hade släppt flera klassiska låtar och singlar under hela åttiotalet. När de lämnade London och flyttade tillbaka till Australien fick de ihop sitt bästa album. 16 Lovers Lane låter dessutom annorlunda här ifrån Santiago. Här får down under en annan betydelse, söder om ekvatorn.
En söndagseftermiddag på St Knuts torg släppte jag taget om åtminstone tre av mina älskade The Go-Betweensalbum, och förmodligen singeln “Streets of Your Town” med magiska b-sidan “Wait Until June”. Ett par bröder från kvarteret blev väldigt glada över att ta över dem, och skivsamlingen började närma sig en vikt som var möjlig att flytta över Atlanten.
Albumet 16 Lovers Lane fick, lyckligtvis, stanna kvar i samlingen. Den släpptes 1988 på Beggars Banquet Records, och blev bandets sjätte och sista album. Ett fulländat album i en tid av total förändring, även för bandets medlemmar och staden Brisbane.
Efter flera år i London hade The Go-Betweens utvecklats till ett etablerat indieband som inspirerat band världen över, även i Sverige. The Wannadies spelade in “Lee Remick” när de fortfarande var ett My Hometown band. Radio Dept visade sin kärlek till “Bachelor Kisses”.
Låtskrivarna och sångarna Robert Forster och Grant McLennan jämfördes inom den alternativa scenen med legendariskt låtskrivarpar från Liverpool. Vid den här tidpunkten både avslutades och pånyttföddes bandet. De lämnade ett grått London (”London no longer exists”), för att flytta tillbaka till ett soligt Brisbane, Queensland, Australien.
Trots solen, var Brisbane en stad som haft en tuff och svår period under lång tid, men som började hämta tillbaka en del kraft, och var väldigt entusiastiska över bandets återkomst. Bland annat byggdes en bro med namnet The Go-Between Bridge.
Bandet befann sig i en brytningspunkt mellan kärlek och uppbrott. Grant McLennan och Amanda Brown hade funnit varandra och var nykära, medan Robert Forster och trummisen Lindy Morrison var på väg att separera. Låtarna på albumet präglas av de motsatta men sammanvävda kärleksrelationerna, flytten från London och hemstaden Brisbanes situation.
Under den perioden hade Australien en stark musikscen med
band som The Triffids, The Church, INXS och Crowded House.
Men förutom några enstaka låtar, var ingen av dem någonsin i närheten av The
Go-Betweens, åtminstone inte på 16 Lovers
Lane.
McLennans nyförälskade “Love Goes On!” på gatorna i hemstaden
Cairns (norr om Brisbane) och “Quiet Heart”, och Forsters kärvt
ironiska “Love is a Sign” inleder så starkt att nålen bara vill
tillbaka till början igen. Om
och om igen.
“I want you so much I could bust. I know a thing about lovers, lovers lie down in trust”. (den totala lyckan, samtidigt medveten om hur snabbt vinden kan vända, ”the people next door got their problems, they got things they can’t name”)
“Doesn’t matter how far you come, you’ve always got further to go”.
“The letters that we’re writing, baby, they just break our hearts”.
Och då är sidan B fortfarande kvar. Där finns inte längre någon möjlighet att vända tillbaka. Singelspåret “Streets of Your Town” är så oerhört filmisk och vacker. Det känns verkligen som att gå steget bakom en nykär McLennan när han återvänder till ett Brisbane som präglats av en repression, stagnation och uppgivenhet som drabbat alltför många levande platser.
“And don’t the sun look good today? (shine)
But the rain is on its way (shine)
Watch the butcher shine his knives (shine)
And this town is full of battered wives”
”They shut it down
They closed it down
They shut it down
They pulled it down”
På “Was There Anything I
Could Do?” tar McLennan ett steg tillbaka och betraktar ett öde, utan att
ingripa.
“I don’t know where she’s living
All I’ve got is a card
A picture of her at the pyramids (red anm: bergen utanför staden Cairns)
A knife held to her heart
Was there anything I could do?”
Det var förmodligen första låten jag hörde av bandet, på en av alla radiokvällar med Lars Aldman, Spränglistan och Bommen. Den är fortfarande lika oundviklig i vilken playlist som helst, med sitt akustiska, nästan punkiga driv. Musik i övergången från åttiotalets new wave till nittiotalets indie. Samtidigt en låt av sin tid med fioler, inte så långt från skotska The Waterboys, och som dök upp hos grupper som The Wonder Stuff och The World Party.
Avslutningen är Forsters. På favoritspåret “I’m Alright” känns new wave-tiden mer än
närvarande. Den lägger sig i närheten av saker som Bernard Sumner kunde gjort
vid den tiden. Bara något år innan New
Order släppte Technique, och
sedan samarbetet Electronic.
“She can see that I’m still angry
It’s no good
I can see her during the day
That’s good
She doesn’t want to see me
It’s OK
I’m allright”
“Dive for Your Memory” blir inte mindre än ett varmt, samtidigt skyddande syrligt, lo fi-manifest över närheten till havet och det svåra uppbrottet mellan Forster och Morrison.
“If the cliffs were any closer
If the water wasn’t so bad
I’d dive for your memory
On the rocks and the sand”
När låten är slut vet vi bara att vandringen utmed Lovers Lane
fortsätter, vi vet ännu inte om och när nummer 16 har grinden öppen eller
stängd.
