Det går ett stilla sus av förväntan i lokalen när Moonica Mac svävar upp på scenen på Malmö Live. Stilla och avskalat förvandlas det stora konserthuset till ett intimt vardagsrum när den obeslöjade folkvisan ”Nog är världen trötter” framförs helt acapella till Moonicas överjordiska stämma.
Moonica Mac är ute på miniturnén Tre stora små stunder som bygger på den intima föreställningen En liten stund med Moonica Mac på Södra Teatern i Stockholm. En liten stund gick upp på bio, nu tas formatet vidare till större scener. Ändå känns det lika nära och avskalat. Moonica Mac (Vindvisa) har alltid vilat i det nakna och förtroliga men den här gången känns det närmre än brukligt. Andäktigt så att det går att ta på luften. Den filmiska elegansen hon vanligtvis speglar sig i är förvisso kvar men står inte i vägen för människan bakom. Lilla Lisa Brolander från Torsång. Direkt från skogen och långkalsongerna. Rakt upp och ner. Nära. Inga högre krav än att få sjunga och känna sig fri.
”En sån här stund måste man dela, annars blir den aldrig av” säger Lisa och delar stunden med tre vänner. Daniel Migdal (Mattias Bärjed, ABBA, Veronica Maggio) på smäktande fioler, Teodor Wolgers (Adiafora, Wilder Gray) på diverse klaviaturer och multiinstrumentalisten Hannes Hasselberg (Linus Hasselberg, Mattis, Plàsi) på klaviaturer, nylongitarrer och slagverk. Ett föränderligt gäng såväl i det lilla som i det stora. Ibland var för sig, ibland på en och samma gång. Varma flyglar, porlande nylonplock, svävande synthmattor, expressiva stråkar, stadiga slagverk och så massiva synthbasar att varenda skruv i hela det stora konserthuset vibrerar i ”Vad haru tagit?”.
”När man står såhär i en liten stund finns det mycket man vill få sagt” säger Lisa. ”Man vill liksom ta tillfället i akt, men ibland är det skönt om någon annan gör det” fortsätter hon. Och bland egna klassiker som ”En hinning till Anton”, ”Till slutet av augusti” och ”Alaska/All aska” låter hon även andra få komma till tals. Tage Danielsson håller ett tal för fred. Någon annan filosoferar över döden. Pete Seegers ”Where have all the flowers gone?” görs avskalat till eget nylonplock, Daniel Norgrens ”Are we running out of love?” görs lika svulstigt som meditativt och Ainbusks ”Lassie” blir så gripande att hon själv rörs till tårar. En omskakande minnesceremoni för Så mycket bättre-kollegan Marie Nilsson-Lind. Och i skenet av svunna hjältar som Monica Zetterlund, Lena Nyman och Teodors farfar Beppe Wolgers blir en av de ännu outgivna sångerna en modern version av Svenska Ords ”Var blev ni av ljuva drömmar?”.
Men att lyckas pricka in att vara precis här och nu är inte heller illa pinkat. Mitt i gränslandet mellan dröm och verklighet. Sorg, vemod, tröst och himmelsk frid. Bland historier och hela liv. Där man med gråten i halsen förstått att sorgen också måste finnas. Precis som värmen i april. Man kan ha det fint och gråta samtidigt. Den här världen kanske inte känns så fin men den kan bli. Den kan bli. Bara vi ger det tid. ”Om det skiter sig kan man alltid gå ut i skogen” säger hon och fortsätter ”Vi måste vara rädda om den, annars har inte jag någonstans att gå. Och inte ni heller”. Vid Ösjön, Väsman, bergen, viken, älven, gruvan, bruket och morfar vid Torsång i Dalarna. Långt från showbiz och pyroteknik, där det snarare smäller på insidan.
”Livet bjuder på så många olika stunder” säger Lisa när de, till dånande fotstamp och öronbedövande jubel, återvänder tillbaka till scenen. Högt och lågt. Sorgset och tröstande. Skört och oslagbart. Ändå är ingenting lika naket som när Moonica Macs programförklaring ”Stark och sårbar” klingar ut och en kille i publiken reser sig upp för att fria till sin flickvän. Hon säger ja. ”Lev dina drömmar” sjunger Lisa i avslutande ”80’s” och slänger ut en blombukett i publiken. Kanske står den som fångar näst på tur? Hela livet komprimeras till en enda kväll på Malmö Live. En stor liten stund med Moonica Mac.
