Den legendariska klubben Koloni fyller 20 år i år och min musikfebruari inleddes med en grym konsertkväll i söndags. Det var tre band annonserade och trots att det blåste motvind var det med lätta steg jag gick uppför backen till Stigbergstorget och Skeppet.
Göteborgsbandet Love Is All är nog ungefär jämngamla med Koloni, men det är länge sedan de släppte något nytt och nog lika länge sedan jag såg dem senast. Sångaren Josephine Olausson och de övriga i bandet gick på scen kvart över åtta och gav oss en strålande start på kvällen. Allt satt inte helt hundra, men det gjorde inte så mycket när låtar som ”Ageing Had Never Been His Friend”, ”Bigger Bolder”, grymma ”Felt Tip” och ”Make Out Fall Out Make Up” i slutet passerade och fick mig att göra en vacker tidsresa i tanken. Love Is All håller absolut fortfarande.
Det var en härlig inramning och ovanför scenen visades bilder från Kolonis historia och ur högtalarna hördes låtar med association till klubben. Stämningen var på topp och det var väldigt lätt att se leende människor i publiken.
Trion Avalanche Kaito består av Burkina Faso-födda sångaren Kaito Winse och den belgiska duon Nico Gitto (gitarr) och Benjamin Chaval (trummor). De släppte det självbetitlade debutalbumet 2022 och stod på tur vid 21:30-tiden. Här kan vi prata om en västerländsk noisevärld som möter Afrika med allt vad det innebär. Den belgiska duon gick på scen och drog igång en mäktig ljudbild innan Kaito Winse dök upp och gick sjungande genom publiken till scenen. Rytmerna och sången gjorde att publiken drogs med i dansen och det var särskilt mäktigt under ”Douaga”.
Deerhoof kommer från San Fransisco, Kalifornien och har funnits sedan mitten av 1990-talet. Noiserock kolliderar snyggt med svävande melodier och häftiga rytmer. Basisten och sångaren Satomi Matsuzaki och de övriga tre musikerna gick på scen halv elva och bjöd oss sedan på en härlig mix från deras låtskatt. ”I Will Spite Survive” och ”Fresh Born” spelades tidigt och temposkiftningarna avlöste varandra lika ofta som intensiteten i låtarna kom och gick vilket var väldigt fint. Det blev några kortare avbrott när trummisen Greg Saunier lämnade trummorna och sa några ord vilket drog ned tempot, men annars var det livemusik när det är som bäst. Gitarrens dist mötte de stenhårda cymbalslagen och Skeppet skakade.
Trots att jag var väldigt trött när klockan närmade sig halv tolv var det omöjligt att lämna lokalen och en stund senare fylldes rummet av briljanta ”My Purple Past”. Wow! Allt avslutades med ”Damaged Eyes Squinting into the Beautiful Overhot Sun” och publiken jublade.
Detta var verkligen en kväll som hade allt, till och med munskydd! Deerhoof hade önskemål att publiken skulle ha munskydd under deras konsert och det kändes lite skumt att återigen rota fram ett munskydd ur gömmorna och ta på framför scenen. Jag är dock ganska säker på att många log lika mycket som jag gjorde under mitt munskydd. Vilken strålande avslutning på helgen vi fick.
