Varmt, autentiskt och nära, den där högnivå-estetiken till trots. HYMNs Lovisa Beck har sett superduon Memorials under deras första Sverigebesök.
En torsdagkväll vandrar jag i isande vind över plattan mot Kulturhuset Studion för att göra något som jag älskar – upptäcka ny musik live. Denna gång ska jag avnjuta brittiska superduo-samarbetet Memorials. Kulturhuset Studion är en ganska stor lokal för smalare bokningar så eloge till DJn Lång-Kalle och hans Central Pop-koncept som tagit hit denna pärla! Dessutom är det fri entré för ungdomar under 20 år, vilket också glädjande nog verkligen märks i publikhavet.
Projektet Memorials är relativt nytt och blev till när Verity Susman (leadsångerska och multiinstrumentalist från postpunkarna Electrelane) och Matthew Simms (gitarrist och även han multiinstrumentalist från bl a Wire) skrev filmmusik till två olika filmer tillsammans. Dubbelplattan Music For Film har lovordats med rätta och dessa två begåvade musiker känns verkligen ödesbestämda att göra musik tillsammans.
Memorials musik låter egensinnig, varm och kraftfull utan att bli svulstig och duon rör sig ohämmat mellan avskalad singer-songwriter, till postpunk och kraut med ett ben stadigt i indiepop och det andra i experimentell jazz. Ja ni förstår att det är estetisk julafton för en musiknörd!
Memorials arbetar med en utsökt ljudpalett, utan att det någon gång blir utstuderat. Produktionen på dubbelalbumet sitter som en smäck. Centralt i den organiska ljudbilden live tronar Matthew Simms eminenta trum- och elgitarrspel, i frisk balans av Verity Susman obrydda sång, mörka saxofonspel och egensinniga synt- och orgelslingor. Stämningen på scen är avslappnad och Verity och Matthew ler mot varann när någon låt startar lite för fort och de får börja om. I jämförelse med albumen får vi en något mer experimentell och jazzig upplevelse som dock stannar i ursprungsestetiken utan att flöda över.
Men hur många är dom egentligen där på scen? Står man längre bak i publikhavet verkar det som om det är betydligt fler musiker än två igång. Förklaringen blir tydlig när man flyttar närmare och studerar vad som faktiskt pågår – det är ett komplext framförande som skulle få vilken artist som helst att bli lätt kallsvettig.
Verity bygger loopar i realtid, främst av sin sång och saxofonen men också av syntarna. På Matthews sida hör man ibland en trummaskin och vad som tycks vara en gammal rullbandspelare som backas, petas i med pappersremsor och gud vet allt som händer där (jag är för kort för att se exakt). Matthew rattar även diverse modulsyntar och allt detta hinns med mellan trum- och gitarrpartierna. Ganska ofta hamnar gitarren i hans knä och inkluderas i trumsekvenserna. Det finns många höjdpunkter att ta med sig, men just de sjukt snygga trummorna blir för mig det som stannar kvar längst.
Vi får höra bland annat det vackra anthemet “Dark green” samt poppiga “It is In Our Hands” och krautiga “Peacemaker” (från filmmusiken till dokumentären Women Against The Bomb), samt postpunkiga “Boudicaaa” och “Tramps!” (från filmmusiken till Tramps! en film om New Romantic-eran) som avslutar spelningen. Men också ett knippe nya låtar som inte
återfinns på dubbelalbumet. Har vi tur kanske det är ny musik på gång från Memorials?
Jag gläds dessutom varje gång jag ser artister som hinner med en tanke på det visuella. Inramningen av Memorials är subtil och adekvat, men ändå närvarande i hur de valt att placera sina instrument och sig själva på scen och de bubbliga och rispiga projektionerna i bakgrunden.
