Franska Coucou Chloe landade i veckan både i Köpenhamn och Stockholm. Efter att mestadels ha spelat på stora festivaler var det flera som tog chansen att se den hypade artisten på en mindre scen. Hymn var på plats på Ideal Bar, som blev en ännu mer intim miljö än Lille Vega där konserten var planlagd.
Coucou Chloes musik gör sig bäst på en klubbscen. Trots det har hon spelat överallt från Primavera och Sónar till finsmakarfestivaler som Le Guess Who? och Rewire. Från sitt hem i London rör hon sig oinskränkt i samma musikaliska kretsar som t.ex. Cobrah och Eartheater.
Just nu är hon ute på turné med sitt senaste mixtape Fever Dream – en tung blandning av elektronisk musik, trap och experimentell pop. För några år sedan hade hon kanske buntats ihop med det amerikansk cloud rap-fenomenet.
Men Coucou Chloe är en artist för vilken stilen och inpackningen betyder minst lika mycket som produktionen. På många sätt är hon emblematisk för Londons undergroundkultur och har samarbetat med techno-producenter som Brodinski och Ledderick.
Med sig till Ideal Bar har hon en DJ som spelar upp hennes backing tracks. Själv kommer hon in på scenen klädd i svart och till en början går allting fel. Det finns ingen sub-bas och hon försöker få kontakt med ljudteknikern och säger att hennes musik är ”all sub”. Trots det tar det flera låtar innan de får ljudet att fungera.
Publiken är förlåtande och skriker för att peppa henne. Hon tar upp en i publiken för att dansa på scenen och frågar henne om hon kan ersätta basen. Men kombinationen av fransk brytning och att volymen är låg gör att budskapet inte riktigt når fram. Till sist kommer allt igång som det ska, men volymen är fortfarande låg. De som står längst fram överröstar nästan Coucou Chloe när de ropar textrader tillbaka till henne.
Det är hängivna fans som kommit till konserten. Egentligen hade Coucou Chloe kunnat ha spelat på ett ännu mindre ställe och alla hade ändå fått plats. Så det är definitivt ett snäpp upp från Lille Vega, som trots sitt namn ju är en stor lokal. Det känns intimt och ärligt och hon pratar en hel del mellan låtarna för att bygga upp en koppling till lyssnarna.
Det känns nästan som att vi är jämnbördiga, precis som att vi nästan är i jämnhöjd på grund av den låga scenen. Coucou Chloe gillar att framställa sig som en helt vanlig tjej som en dag bara fick för sig att göra musik istället för konst – och att hon är ingenting utan sina fans.
Jag upptäckte henne med fantastiska “Nobody” från 2020. Då hade det redan gått fyra år sen hon släppt sitt första album i Frankrike och flyttat till London. Hon hittade sitt sound tillsammans med London-bolaget Nuxxe, som drivs av Sega Bodega (och har gett ut t.ex. Brooke Candy, Shygirl och Varg2™)
Hennes riktiga namn är Erika Jane (hon släppte faktiskt en skiva med den titeln 2017) och trots sitt hårda yttre är hon mycket angelägen om sin publik och hur hennes musik framförs. Hon sa nyligen i en intervju för Mixmag att hon vill att de ska hitta en plats för deras känslor i hennes musik och det ska ge dem en känsla av tillhörighet.
Konserten på Ideal Bar bygger också till stor del på utbytet med publiken, även om folk är lite mer reserverade än hemmapubliken i London. Men vi skulle bara lära känna varandra lite först – många har nog lika mycket social ångest som Coucou Chloe själv säger sig ha. Utan dans och interaktion blir Coucou Chloes musik mest som ett argt skrik i skogen: den gör ingen förnär. Men när man kan se henne i ögonen lyfter de mumlade texterna, estetiken och basen alltsammans till en större enhet.
Jag har nog aldrig sett en artist som så många gånger tackat publiken, och det verkligen från djupet av sitt hjärta. Hon säger till och med att det är en ära för henne att få uppträda här. Kanske inte helt väntat att höra från en artist som har 300 000 lyssnare på en plattform.
Jag har hört mycket om Coucou Chloes scenshow, som ofta beskrivs som energisk och lite crazy. I onsdags tog det dock nästan hela konserten att hitta den avslappnade känslan där självmedvetenheten släpper. Men det är värt väntan. När hon når fram till tillfället där det är ok att plocka fram en ballad.
Sen är energin snabbt tillbaka på max och hon går ut i publiken och dansar med sina fans, eller låter de sjunga i micken. Det syns tydligt på henne i konsertens slutskede att det betyder väldigt mycket för henne. Som hon sagt i medier tidigare så bygger hennes texter helt på egna upplevelser och motgångar. Nästan hela hennes liv hamnar i musiken hon gör.
Och där på slutet känns det som att vi precis lika gärna kunnat vara i en svettig och dunkel källarlokal tillsammans. Allra helst hade publiken nog velat vara någonstans där man släppa allt och vända sig inåt – låta basen fylla kroppen från topp till tå. Det är när man är i det mentala tillståndet som Coucou Chloes musik känns mest elektrisk.
Förutom låtar från senaste skivan (till exempel min personliga favorit ”Pokerface”) spelar hon också material från EP:n One från 2021. ”Wizz” som svenska Cobrah remixat står ut från mängden. Nästa gång hon kommer tillbaka till Norden kommer hon säkert att vara ett ännu större namn internationellt. Jag är glad att jag fick uppleva Coucou Chloe i en så pass liten och intim lokal.
