Det är tvära kast på Stockholmsbandet Agitators debutskiva Jag trivs bäst där du är. Första låten är postpunk med en indieosande synthmelodi, den andra blandar monoton industrirock och new-wave, den tredje är en luftig och långsam poplåt – och så fortsätter det. Skulle jag nämna alla musikaliska influenser som agitatorerna inspirerats av hade jag inte fått plats med något omdöme.
Denna oförutsägbara mix av genrer kan låta avantgarde och radikal, men den fungerar bättre på papper än i praktiken. I praktiken blir den mest rörig. Att ljudmässigt kastas mellan en trång källarlokal och ett vidöppet fält utgör inte en behaglig lyssnarupplevelse.
De blott 19-åriga bandmedlemmarna har onekligen gjort sina läxor. De kan återskapa stilrena 80-talsljud och leverera studsiga basgångar som för tankarna till Joy Division och Blondie. Men ändå når de inte hela vägen fram. Helheten tappas bort i havet av referenser.
Felix Lindströms sång och textförfattande är det närmsta plattan kommer en röd tråd. Som sångare är hans signum ett konstant och krystat vibrato. Den ynkligt darrande rösten liknar den som används för att låta sårbar och innerlig av alla från Den svenska björnstammen till Hov1, men dras verkligen till sin spets i Agitators lugnare låtar. Den jämrande “Lila himmel och det lila i dig” orsakar mig fysisk smärta att lyssna på.
I de hårdare låtarna passar vibratot bättre in. Det låter fortfarande som det står en get bakom micken, men det störiga känns medvetet och provokativt. Även texterna landar bättre när de skriks ut över ösiga trummor och distade gitarrer. I den punkigare kontexten uppfattas de lösryckta fraserna som lekfulla och improviserade.
Generellt blir låtarna bättre desto hårdare de är. “Bikinifunk”, “Talskräck” och “Petersburg” lyser av spelglädje och är definierande för plattans andra halva. Produktionen är tight och de olika instrumenten är samspelta.
Att genomföra ett projekt där man så frikostigt blandar genrer kräver ett nästintill dumdristigt självförtroende, men ingen minns en fegis. Agitator symboliserar ungdomens högmod på både gott och ont.
[Adrian Recordings, 2 februari]
