Slowdive tillhör grupperna av shoegaze-band som inte bara återförenats under de senaste cirka 10 åren, utan som likt Ride och Swervedriver kommit tillbaka med nya skivor som ofta varit lika bra som de gamla skivorna från tidigt 90-tal.
Det här är fjärde eller femte gången jag ser dem sedan återföreningen men alla tidigare konserter jag har bevittnat har varit på festivaler i Danmark, Polen och i Sverige. Jag har sett fram emot att se dem i en riktig konsertlokal där både ljudet och ljuset kommer till sin fulla rätt.
Med tre gitarrer och väldigt många effektpedaler, dyker de upp på scen denna kalla januaritisdag och det känns på en gång som att ingen inblandad, på scen eller på golv och balkong, borde lämna Münchenbryggeriet besviken.
Det är slutsålt (precis som på nästan alla datum på denna Europa-turné) och det är för trångt. Men värre än det är att kön utanför redan kl 19.30 går halvvägs upp till Hornsgatan vilket gör att jag och många med mig beslutar oss för att återvända lite senare. Att det sedan vid kl 20.30-tiden, cirka en halvtimma innan Slowdive går på scen, är kö nästan hela vägen upp till tidigare nämnda gata tyder på att kapaciteten vid insläppet absolut inte är rimlig alls.
Det ska visiteras, det är kö till den två personer bemannade garderoben och på det ytterligare en kö till att få ett armband, för att slutligen få gå uppför trappan till konsertsalen. Inte välplanerat eller smidigt alls. Det var många bakom mitt sällskap och jag tänker att det är synd om de som faktiskt missar början av konserten av dessa anledningar. Münchenbryggeriet borde kunna bättre. Att publiken sedan ska ut så fort som möjligt efter konsertens slut känns inte heller särskilt välkomnande, och väldigt svensk stämning att baren ska behöva stängas ungefär exakt när bandet går av scenen.
Kul är att den blandade åldern på publiken (jag såg även detta under t ex Xiu Xiu:s spelning på Hus 7 i höstas) vittnar lite om att Sverige kanske håller på att bli lite som de bästa livemusik-länderna England och Tyskland, där det länge överlag varit en åldersspridd publik på konserter.
Men åter till konserten där vi får höra låtar från bandets alla fem skivor. De öppnar med öppningsspåret “shanty” från förra årets fantastiska album everything is alive för att sen drämma på med “Star Roving” från den självbetitlade återkomstskivan från 2017.
Jag tycker det tänder till lite extra under de äldsta låtarna från Just For A Day (1991), “Avalyn I” och “Catch The Breeze”, där deras mörkare sound får ta plats. Dessa följs upp av den enda låten från 1995- års Pygmalion som är en av deras mest svävande låtar och det låter bra, men jag tycker bandet gör rätt i att fokusera mer på låtar från övriga album.
Mot slutet blir akustiska “Dagger” en av höjdpunkterna och den genomförs utan gitarristen Christian Savill som tillfälligt lämnar scenen, för att till vår lättnad återvända efter en stund.
Den enda låten jag saknar är “Machine Gun” från 1994- års Souvlaki, men det är liksom ett lyxproblem då de spelade cirka alla andra av deras bästa låtar inför en väldigt dedikerad publik.
Riktigt, riktigt bra och en kan verkligen förstå varför de även nått en yngre publik.
