”Nu drar vi igång den här matinérockarkvällen!” ropar Hakets sångare och gitarrist Conny Andersson (Babian, SvartePan) när han kliver på scenen. Det är punkfestival på Plan B i Malmö och förutom Haket står Bloss, Hyrda Knektar och Trubbel på programmet. En hejdundrande begivenhet som fått folk att vallfärda hela vägen från de småländska skogarna.
Haket möts av ett rungande ”Röstånga!” och svarar med strulig slashasrock som slirar och glöder. Bitsk landsortsrock på bredaste skånska, grinig arbetarstolthet och trashanksromantiska vardagsbetraktelser inpyrda i själfulla melodier, riviga elgitarrer och ett gott ölsinne. Med giftiga gitarrslingor, intensiva minspel och stirriga Kal P Dal-vibraton är Conny den struliga antihjälten personifierad och tillsammans med gitarristen Patrik O’Månsson (Duo Skröfs), basisten Christian Norefalk (Babian, SvartePan, Björn Holmdén) och trummisen Mark Lowery är röstångakvartetten i det närmaste chefsideologer i den nya vågen av svensk rock.
”Vid blackjacken mötte jag Buddy” är en rökig trashanksballad, ”Ta det lugnt” är en jäktig flängardänga och ”Anställning” för tankarna till det täta samarbetet med Hjelle & Ormarna. I kväll stångas de mot ljudet. Det är bökigt och slirigt men glöder ändå så pass att håret reser sig längs mina armar i den förtvivlade ”Gud” och den ångestvridna ”Hålet”. När Conny sedan stämmer upp i ett scatsolo i den avslutande ”Aldrig bli din vän” är det en gång för alla bevisat att Röstånga är den rockmetropol det aldrig haft rykte om sig att vara.
Till öronbedövande basmuller tar den argsinta Malmötrion Bloss över scenen. De är så unga att ifall de inte hade spelat hade de inte fått komma in ikväll. Ändå förs tankarna direkt tillbaka till det sena sjuttiotalet när punken fortfarande var ny, yrvaken och farlig. Farligast av alla är sångaren och gitarristen Carl Emil Bager som med ett brutalt minspel vrålar för full hals så att det gör ont i magen.
Det är smutsigt och kaotiskt. Förmodligen är han rabiessmittad. Basisten Glenn Rosenqvist springer ut i publiken, trummisen Rasmus Langéen stämmer upp i en meckig marschvirvel och någonstans i larmet skymtar söta melodier fram. Stundtals framstår Bloss som bråkiga småsyskon till Nova Blast och plötsligt är Plan B tillbaka i sina gamla lokaler tvärs över gatan bland pingisbord och fyrtiokronorsgroggar. Bara för att i nästa stund fly över sundet till kusinerna i De Høje Hæle, Hernia och Planet Y.
Lämpligt nog kommenteras det danska regentskiftet med en uppkäftig pjäs på klingande danska med Glenn i rollen som Frederik X af Danmark medan de fullkomligt slaktar den gamla Gasolin’-dängan ”Sjagge”. De slänger instrumenten i golvet och publiken blir fullkomligt vild. Skål för konungen!
Från den svenska konungens residensstad kommer det brokiga sjumannakollektivet Hyrda Knektar. Ursprungligen ett löst sammansatt soloprojekt kretsandes kring sångaren och gitarristen Stefan Lundblad (Ankarström, Kyrkogårdsministeriet, Nangijala) som sedan nystarten 2011 varit något helt annat. En okuvlig armé där Backa Carin Ivarsdotters (Alfavrak, Sven Fredrik, Lommen) bitande saxofoner och Amanda Becirovics brusande elorglar står i fronten medan körtjejen Nicole Assine tar över ledsången i låtar som ”Ett steg till” och Säkert!-covern ”Allt som är ditt”.
Tillsammans med gitarristen Ted Dawidson, basisten Fredrik Stark (Ankarström, Ewinity, Magnetar) och trummisen Markel Månson (Hipshots, Hatework, Berserk) framstår det brokiga sjumannakollektivet som Stockholmspunkens E Street Band. Ett Lilla Krogen Band på speed eller ett utvidgat Nobelkommittén. Den vemodigare ”För de gamla, för de sjuka, för de unga” doftar Tysta Mari och när den episka ”Inga böner hjälper om man inte har nån gud” avslutas i några rader ur ”Jag är bara lycklig när jag dricker” av Wilmer X och Olle Ljungström kokar adrenalinet över i mitt blod. Ändå är det ingenting mot när medlemmarna byter plats med varandra och Markel greppar sångmikrofonen i det stökiga countrydoftande finalnumret ”Asfaltsblomma”.
När Göteborgspunkarna Trubbel kliver på scenen kokar hela stället över. Sångaren Stefan Lönn (Pistol Mob) är en publikdomptör av rang som får publiken att fullkomligt trycka på, studsa omkring och vråla för full hals till allsångsdängor som ”Gbg City”, ”Är det du eller jag?” och ”Levande död”. I rakt nedstigande led från Göteborg Sound är det inte mycket som hänt sedan 1977. Ändå har det det. Den till synes hederliga göteborgspunken är sprängfylld av psychobillyslingor, boogiewoogieriff och shubidua-körer. ”Snestegsvalsen” är rentav en Motown-dänga på tjack.
Gitarristen John Frick, basisten Christian Falk (Svanglers) och trummisen Tobias Karlsson (Tomma Intet, Pistol Mob, Svanglers, Stormen Gorm) är en snortajt mördarmaskin och med brottarkören Makerz vid sin sida skapas en atmosfär någonstans i gränslandet mellan Vänsternäven och Kennet & the Knutters. ”Sist vi var i Malmö stängde vi KB, nu är det stängt forever” berättar Stefan och är nära på att riva hela Plan B. Det är ett obönhörligt tryck där den eftertryckliga powerballaden ”Du känner la mej” är det enda som åtminstone kan liknas vid en andningspaus. Publiken viftar med sina mobillampor och exploderar i ett jubel utan dess like. Bara för att i nästa sekund köra ända in i kaklet.
När timmen är slagen är jag fullkomligt överkörd. Totalt golvad vandrar jag hemåt i den gråa januarinatten med ett specialkomponerat soundtrack ringandes i skallen. Ett slags mashup av Hakets ”Hålet” och Trubbels ”Inget har hänt sedan sjuttiosju”. Jävla dängor!
