Till personliga samtal varvade med arkivbilder och konsertupptagningar berättar Balsam Hellström historien om postpunkens fixstjärnor Imperiet. En grundlig kartläggning över bandets historia i kronologisk ordning men också berättelsen om ett Sverige på tröskeln till förändring. Ett tidsdokument över ett samhälle som gått från att vara en stark global röst till en menlös gäspning.
Alla kan historien om hur tre förortskillar i Rågsved bildar ett litet punkband. Om hur The Haters blir Ebba Grön och hur den lille klippanpågen Anders ”Stry Terrarie” Sjöholm som redan skrivit ”Stockholms pärlor” åt bandet ansluter till den obönhörliga förortsarmén. Och om hur Strys och frontfiguren Joakim ”Pimme” Thåströms synthbaserade sidoprojekt Rymdimperiet får full prioritet när basisten Lennart ”Fjodor” Eriksson hoppar av Ebba Grön. Rymdimperiet blir Imperiet, allt fel blir helt rätt snett, himlen faller ner och rock’n’roll är död. Men det där är en annan historia.
Visst berättar dokumentären ingående om Imperiets uppgång och fall och allt däremellan. I kronologisk ordning. Om skivinspelningar, turnéer och slutsålda arenor. Om svensktoppsplaceringar, TV-intervjuer och påträngande mediabevakning. Om livet som rockstjärnor, ekonomiska bedrägerier, intriger och medlemsbyten. Och såklart om själva musiken. Om hur Thåströms, Strys och första trummisen Gurra Ljungstedts punkbakgrund i Ebba Grön smälte samman med basisten Christian Falks och saxofonisten och klaviaturisten Per Hägglunds bakgrund i funk och soul till något helt annat när partyillern Fred Asp hittade bakom trummorna. Den nya dansmusiken. Om synthar, ikoniska Taube– och Bellman-tolkningar och engelska översättningar.
Bandmedlemmar, norska agenter, amerikanska producenter, flickvänner, politiker och publik hjälps alla åt att ingående och personligt berätta den kanske inte helt spikraka historien om Imperiet.
Men det är först när vi lämnar västvärlden som filmen börjar brinna till på allvar. När musiken blir mer än ren underhållning. När liveplattor och stödgalor till förmån för kampen mot apartheiden i Sydafrika ger upphov till gemensamma turnéer i Latinamerika tillsammans med statsminister Olof Palme.
I Mexiko inför tvåtusen glada personer som aldrig tidigare sett ett rockband för att i nästa stund bevittna diktaturens råa ansikte i Kuba där säkerhetsvakter slår ner folk som bara vill dansa. Imperiet har blivit nationella ambassadörer och i samma stund som de anländer till Nicaragua attackeras de av USA. Imperiet har rest till Nicaragua för att kämpa mot ett annat imperium. En värmande famn i kampen mot folkrättsliga brottsliga handlingar. Fredskorpar, kalashnikovkamrater, Coca Cola-cowboys och pojksoldater.
När de på plats meddelas att Olof Palme skjutits på öppen gata i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen blir Imperiet plötsligt Sveriges främsta officiella representant. När de några år senare återvänder till Nicaragua för sina absolut sista spelningar ligger landet helt i ruiner. Imperiet har segrat, tralala…
Det är många starka scener. Bandet berättar frispråkigt och ingående om hela sin historia och den avlidne Christian Falk har aldrig känts lika levande på tio år. Ändå är det en annan historia som lämnar ett outplånligt intryck. Historien om ett Sverige som vågade säga ifrån mot världens orättvisor. Ett Sverige som var det enda landet i västvärlden som öppet stödde ANC i Sydafrika. Ett Sverige som reste ner till Nicaragua för att umgås med lokalbefolkningen medan USA släppte bomber över landet. Ett Sverige som aldrig skulle glömma bort sina drömmar och visioner för att få gå med i en kapprustande kärnvapenallians.
’Ett hjärta är alltid rött’ har biopremiär idag 19 januari.
