
För en dryg månad sedan släppte Cristóbal Briceño sitt senaste album Aurora. Närmare bestämt den fredagen den 8 december, la immaculada concepcion, den obefläckade befruktningen, som i den katolska världen är en helgdag. Vet inte om det är därför som Madonna dyker upp i tankarna. Briceño är ännu inte någon internationell superstjärna, utan snarare en chilensk popkille som aldrig kan sluta göra låtar.
Trots mycket som skiljer, befinner sig båda artisterna på sätt och vis i samma rum, i samma situation. Känslan av att påven, prästen eller den heliga jungfrun sitter och lyssnar på dem. Varje låt blir en uppgörelse med livet som vi lever här i Santiago med jungfru Maria-statyn ständigt vakande uppifrån stadsberget San Cristóbal.
Briceño har under flera år skämt bort oss med geniala poplåtar i band som Ases Falsos och Fother Muckers. Senaste soloalbumet Doler Crece kom ut för mindre än ett år sedan. Ett prisbelönat och personligt album som kändes inspirerat av artister som Al Green, Marvin Gaye och kubanske Pablo Milanés.
Det här är en logisk uppföljare, i min värld ännu bättre än sin föregångare. Rakare, aningen snabbare produktion, mindre sofistikerad, melodierna är mer direkta. Titeln är en hyllning till Briceños farmor som dog alldeles nyligen. Det förklarar nog delvis varför Briceño är ovanligt uppklädd och stilig på omslaget.
Briceño står med båda fötterna här och nu, mitt i vad som händer inom och utanför honom själv. Samtidigt är influenserna tydliga. Låtarna strålar av kärlek till pop, soul, synth och bolero, artister som Pet Shop Boys, Los Prisioneros och Los Angeles Negros. På Aurora har han till och med grävt fram en sen, sen låt med Jorge González (f.d. sångaren i Los Prisioneros) elektropop-projekt Los Updates.
Tolkningen av ”Acaso Quieres Venir” är en omedelbar favorit. Klockren pop som avslutas i euforisk electrodisco. Trots att det handlar om en cover, känns den lika personlig och angelägen som de egna låtarna.
”Decirme Nada” börjar med en monolog om skapandet och kreativiteten, om det är möjligt att separera de sig från sitt verk.
”Puedes separarte de tu obra, seguramente si, pero que mierda de obra…” (kan du separera dig från ditt verk, förmodligen ja, men vilket skitverk i så fall) och sedan går syntharna igång. Magiskt ögonblick i en stor låt. Den här kommer att finnas med i låtlistor lång tid framöver.
Känn ingen sorg för Morrissey längre, här finns det ingen anledning. Och fortsätt med en skönt uppgivna ”Desolación” och ”Debe Ser Mi Culpa”.
Om Francisca Valenzuelas ”Salu” var förra årets nyårsdänga, så är ”La Casa Gana” låten som får taket att lyfta det här året.
”Es que nada se acaba hasta que la casa gana. Por confiarnos perdimos en control”.
Här finns dansgolv, syntbeats och Aurora är till stor del ett brilliant popalbum i samma anda som ett annat chilenskt storverk från året, Alex Anwandters El Diablo en el Cuerpo.
Samtidigt står vi med båda fötterna i kvarteret tillsammans med den lokala musiken, den smäktande boleron. Boleron som kan vara det latinamerikanska svaret på countryn. Här känns inte steget särskilt långt till David Ritschards berättelser från södra Stockholm.
”Voy a darlo todo, pero todo de verdad. No como cuando se dice: voy a darlo todo.”
Hittade nyss en väldigt snygg Ases Falsos-tröja. En perfekt avslutning på 2023. Aurora är en alldeles utmärkt början på grävandet i den låtskatt som Cristóbal Briceño har levererat det senaste decenniet.