Området kring Stigberget i Göteborg har varit ett attraktivt område för oss som älskar livemusik i decennier, men på senare år har det exploderat med scener av olika slag. Jag skulle ha behövt vara fyra personer för att se allt jag ville under kvällen, men det gick så klart inte, så jag inledde kvällen på Fyrens Ölkafé med Yoha Sounds & the Aspects of Meditation.
De släppte albumet Suite for the Wild and Humble i slutet av förra året. Det var dunkelt vid scenen och ett svagt lila ljus följde med de sex musikerna som inledde vid åttatiden. De berättade att de skulle spela albumet från början till slut och de skickliga musikerna skapade en behaglig ljudbild med percussion, stränginstrument som gitarr, gimbri och tanpura tillsammans med sång och flöjt. Det var lätt att finna stillhet i miljön och jag såg ungefär 25 minuter av det drygt 40 minuter långa stycket. Stundtals svävade tankarna bort till Varanasi och Ganges långt borta i Indien vilket gjorde att detta blev en perfekt start på kvällen.
I augusti 2021 öppnade Skeppet som, efter pandemin, har blivit en av områdets flitigaste scener och det var dit jag gick efter Fyrens. Det är ungefär 50 meter mellan ställena så det var dagens kortaste promenad.
Johan Weber är ett känt ansikte vid Göteborgsscenerna, bland annat från The Diamond Man Clan och Weaver, och sedan några år är han även producent. Det var ett tag sedan jag såg honom på en scen och åratal sedan jag såg en solokonsert med honom så det gjorde mig väldigt glad att det var dags igen.
Weber gick på scen vid niotiden och det var annonserat covers och nya låtar. Ensam med en elgitarr trollband han oss fullständigt under ungefär en halvtimme. Vi fick bland annat höra en väldigt fin tolkning av Stefan Sundströms ”Alla ska i jorden” och det var stundtals nästan möjligt att ta på känslorna i lokalen. Det var särskilt vackert under de två nya låtarna och det är bara att hoppas att de släpps framöver. Konserten avslutades med Weaver-låten ”Underneath A Question Mark” i lätt lila sken. Publiken jublade så Johan gjorde ett extranummer och det blev John Prines fina ”That’s the Way That the World Goes ’Round”.
Kvällen på Skeppet avslutades med A.M.E. som hade releasespelning för sitt debutalbum på svenska Svek vi minns. Singlarna har låtit utmärkt och albumet känns som en naturlig fortsättning på EP:n Titel okänd (2021). Bakom artistnamnet står Anna Maria Engberg.
Strax före klockan tio fylldes rummet av Velvet Undergrounds klassiker ”All Tomorrow’s Parties” och Nicos underbara röst och en stund senare gick A.M.E. på scen. Röken fyllde scenen, den snygga ljussättningen skiftade mellan rött och lila och det passade perfekt i en lokal som redan var så full av värme.
Vi bjöds på en härlig konsert där låtarna ofta växte med grymma sång- och instrumentalpartier. Det var, som mest, sex musiker på scenen och vi fick höra grymma ”till ingen nytta” och ”undrar” i inledningen och du som kan låtordningen på albumet förstår direkt att plattan inte spelades från början till slut. Mellan låtarna lades även kortare versioner av covers in, bland annat Cornelis Vreesvijks ”I natt jag drömde” och Bob Dylans ”Blowin’ in the Wind”, vilket var fina inslag.
Tyvärr hade kvällen dragit ut lite på tidsschemat så när klockan närmade sig kvart i elva var jag tvungen att lämna Skeppet och underbara ”sorgesång” var den sista låt jag hörde innan jag snabbt gick nedför trapporna och ut i vinterkvällen igen. ”sorgesång” i lila sken kändes som en perfekt avslutning på den fina kvällen på Skeppet.
Om Skeppet är en relativt ny scen är Pustervik vid Järntorget motsatsen och min kväll var så klart inte slut. Om du frågar mig är Pustervik stadens flaggskepp för livemusik och den legendariska klubben Woody West arrangerade årets första lördagsklubb med fint besök från USA. Det var därför självklart att avsluta kvällen där.
John Craigie kommer från Los Angeles, Kalifornien, bor numera i Portland, Oregon och han har bland annat släppt nio studioalbum sedan debuten Montana Tale (2009). Det var dock inte hans egna musik som gjorde att våra vägar korsades från början utan det beror på att han släppte en platta med akustiska Led Zeppelin-covers i början av 2010-talet. Jag älskar Led Zeppelin och jag gillade John Craigies nakna tolkningar av flera klassiker. Det ena leder till det andra och efter det har jag följt hans musiksläpp sporadiskt.
Det var trångt och varmt på Pusterviks ovanvåning när jag kom dit strax före elva och några minuter senare stod John Craigie på scenen med sin akustiska gitarr och ett munspel. Han inledde med ”Dissect the Bird”, självklart i lila sken, och det var startskottet på en spelning som fylldes av mycket humor och strålande låtar.
John Craigie var verkligen underhållande och hade publiken med sig under hans första besök i Sverige. I fredags släpptes senaste albumet Pagan Church och jag hade inte hunnit lyssna på det innan spelningen. Vi fick höra flera nya låtar som lät bra och framför allt ”Damn My Love” gillade jag direkt. Annars var det ”I Wrote Mr. Tambourine Man” och avslutande ”Nomads”, där han hade med sig Maya De Vitry på scen (hon var special guest under kvällen, men jag missade tyvärr hennes spelning), som stack ut. Publiken hjälpte även till med sång i refrängen i den sistnämnda vilket stundtals fick ljudbilden att påminna om en fotbollspublik.
Tiden gjorde sig återigen påmind och ett tåg väntade på Centralen så jag lämnade Pustervik snabbt, nöjd och belåten, och hoppade på en spårvagn. Lördagskvällen summerades med något som skulle kunna kallas en minifestival, full av musik i olika skepnader och HYMN-lila sken. Göteborgs musikscener levererade verkligen på bästa sätt.
