Det har aldrig hänt tidigare att jag ser årets första konserter i Uddevalla. Faktum är att jag är en ganska sällsynt konsertbesökare i Uddevalla generellt trots att jag inte bor jättelångt ifrån den charmiga staden i Bohuslän.
I fredags hade jag bestämt mig för att se Stefan Murphy på Folkets Hus och det var legendariska Kulturföreningen Uddevallakassetten som stod som värd. Stefan Murphy kommer från Irland och jag upptäckte honom när han släppte en grym version av Townes Van Zandts “Waitin’ Round to Die”, tillsammans med den nyligen bortgångna The Pogues-sångaren Shane MacGowan, med bandet The Mighty Stef (2009). Därefter har jag följt honom sporadiskt och han har varit i Sverige några gånger, men jag har aldrig sett honom tidigare. Nu var det alltså äntligen dags.
Det var en varm stämning i lokalen när jag gick in på Folkets Hus. Scenen var placerad nästan vid entrén och i ett hörn i bakre delen var baren. Däremellan var bord och stolar utställda på rad där publiken satt och sorlet delade på utrymmet tillsammans med Kurt Viles “Wakin On A Pretty Day”.
Vid halvniotiden gick Stefan Murphy på scen och satte sig på en stol med sin akustiska gitarr. Det var ett varmt, rött strålkastarljus som träffade scenen när han inledde med “Hospital Verses” och den mörka, mäktiga rösten fyllde hela lokalen. Vi bjöds på en härlig stund där Stefan Murphy bjöd på massor från sin låtskatt och det var en bra mix mellan gammalt och nytt. Bland de nyare låtarna var det främst “Crystal Chandeliers” och “The Story of Agnes” som berörde mig. Låtarna var så mycket naknare i detta format. Bland de äldre var det höjdpunkter att få höra favoriter som “Serial Chiller”, “The Days of Wine And Roses” och “Dry Cider”. Den sistnämnda handlade om hans första fylla i 14-årsåldern, om jag förstod rätt, och konserten växte ytterligare ett snäpp med fina berättelser kring låtarna.
Det fanns så klart även utrymme för covers och det var ju särskilt en jag ville höra. Stefan Murphy berättade om dagen när han och Shane MacGowan spelade in låten och spelade den sedan på ett strålande sätt. Den femte versen skrev MacGowan spontant i samband med inspelningen vilket jag inte hade en aning om.
Stefan Murphys röst blev rossligare över tiden och den lät bara bättre och bättre. Klockan hade passerat tio när konserten avslutades med “The Uphill Swimmer” och publiken applåderade och jublade så det blev så klart extranummer. Allt avslutades med en väldigt snygg cover av Sinead O’Connors storhit “Nothing Compares 2 U” och cirkeln slöts på ett vackert sätt kring Irlands musikscen som tyvärr förlorat två enorma personligheter på relativt kort tid.
Jag lämnade Folkets Hus till tonerna av Generation X “King Rocker” och utanför låg dimman tät. Det hade blivit varmare. De mindre snödrivorna utmed Södra Drottningsgatan lyste upp och det tickande ljudet vid ett övergångsställe var det enda som störde tystnaden just då. Vid bron över Bäveån lyste två marchaller på trottoaren och jag promenerade vidare genom kvällen med ett leende.
