“Om jag säger att kriget kommer blir ni inte så glada va? Men om jag säger att Mauro Scocco kommer då?”. Ja, det får väl ändå tillstås att Scocco har ett visst försprång i den frågeställningen. Personen bakom orden är förstås Plura, och trots vissa ålderstecken i form av barstol och käpp är såväl humorn som rösten intakta. Men just ikväll är det ingen av dem som egentligen innehar huvudrollen, de är nämligen kuggar i ett firande av en annan gigant på den svenska scenen – Peter LeMarc.
Det hela började med en idé som Tomas Andersson Wij plockade ur hatten någon gång under fjolåret. Initialt luftades tanken om en skivinspelning, men det slutade i en hyllningskonsert. Ursprungsmodellen hade Cirkus i åtanke, men när plåtarna sålde slut på knappa 80 sekunder stod det klart att det gamla nöjespalatset på Djurgården i Stockholm inte pallade trycket. Hela härligheten flyttades därför tvärs över stan till Tele2 Arena, eller Nya Söderstadion som den egentligen heter, och publiksiffran landade till slut på någonstans kring 16000 människor, inte illa pinkat för vad som till del får ses som en hyllning till en av landets större låtskrivare, men också ett försenat födelsedagsfirande då LeMarc under 2023 fyllde pensionär.
Tyvärr är LeMarc ärgad av sjukdom och har således slutat upp med livet som liveartist, men det stoppade inte, läs och häpna nu, Ana Diaz, Oskar Linnros, Tomas Andersson Wij, Thomas Stenström, Monica Mac, Jonhatan Johansson, Lisa Nilsson, Peter Jöback, Iiiris Viljanen och tidigare nämnda Plura Johnsson och Mauro Scocco att sätta tänderna i hans låtkatalog. Och ja, ovan ordning är även spelordningen, även om de flesta fick återkomma både två och tre gånger.
Urvalet är av varierande karaktär, vilket förstås speglar de uppträdandes egen relation till sångerna. Wij drömmer sig tillbaka till Kungsträdgården ’87 med vad som i hans utsago är en svensk “The River” – “Vägen”. Moonica Mac, som föga förvånande är en av kvällens starkast lysande stjärnor, tar med bravur sig an “Vaggsång kl 4”, Plura “Närmare gränsen”, Lisa Nilsson gör sig förstås hemmastadd med den låt som hamnade hos henne genom LeMarc – “Handens fem fingrar”.
Peter Jöback drar till med “Det finns inga mirakel” och David Sundin vågar sig på det ingen dittills hade vågat under kvällen – “Tess”. Nej, det är inte tryckfelsnisse som varit i farten. Den namnkunnige komikern struttar upp iklädd varselkläder och engagerar publiken i kanske den största hiten som LeMarc skrivit. Ett uppträdande som i all sin fånighet trots allt är ett roligt inslag, även om den karaokelösning som var tänkt för scenens backdrop tyvärr inte riktigt vill vara med och visar upp versen när det är refräng, och tvärtom. Så mycket för AI och allt det där.
Men bäst blir det när Iiris Viljanen berättar om när LeMarcs skivor tog sig över Östersjön och nådde Österbotten, där de gav henne en förståelse för att det faktiskt fanns andra här i världen som kände samma känslor som henne själv. Med en naken tolkning av “Evelina tagning ett” och en, nästan dansbandsklingande, “Tootoolah” visar hon sannerligen upp en bredd av just känslor.
Det hela sammantaget är det förstås en syn, en drös av svensk artistelit tolkar en gigant de alla ser upp till. Visst kan det hela kännas lite som mycket gör idag, att man tar något som redan är gjort och slänger in det i en ny förpackning, men denna gång känns det varken urvattnat eller trött utan mest fint. Även om den avslutande sekvensen gärna kunde strukits ur programmet. Att dra igång motorsågen och ta sikte på den stackars Little Willie Johns fotknölar får ändå erkännas vara ett något väl dramatiskt stilistiskt (över)grepp.
