Begravningsfestival med Vånna Inget på Club UFO i Skurup

Vånna Inget – Foto: Rick Titrö

När Vånna Inget tar livet av sig gör de det på klubben inför öppen ridå. De målar natten i neon, ylar mot fullmånen och stannar sist kvar på festen för att krampaktigt försöka känna alla känslor som går ikväll. Dagen före nyårsafton håller Vånna Inget sin allra sista måltid, en hejdundrande begravningsfestival med två scener på Club UFO i Skurup.

Kvällen inleds lite smått av Christian Hast (Uppgång och Fall, Två Krig)på den lilla scenen med en ensam reverbindränkt elgitarr. Om minialbumet Förlorarens hämnd doftade Dödskällan och Hurula påminner det denna gången snarare om Love Antell och Billy Bragg. Men det är samma nattsvarta poesi och feberdrömska melodier. Nerviga tripprapporter mitt i ett klasskrig mellan socialrealism och skräckromantik där demonerna inte försvinner av lite piller. Här behövs ren och skär exorcism. Skuggor, vampyrer och spöken dansar runt med flyktiga referenser till Adolphson & Falk, Siouxsie & the Banshees och Elvis Presley längst ner i botten av flaskorna. Allra starkast är den ännu outgivna självbiografin ”Nattens barn”.

När den råa hardcoretrion Sluta Ljug från Mariestad ställer sig på festivalens stora scen har det blivit tid för kniv. Skrikiga bitska stänkare ur samhällets döda vinkel med den rasande basisten Emma Berggren i fronten och ett grubblande vemod i botten. Ursinnig d-takt varvas med oborstad fyrtakt och i den progressiva ”Öppet hat” smyger de dessutom in lite hederlig kravallvals. Innan de kliver av förvandlar de Cortex gamla postpunkdänga ”Skuggorna kommer” till en rasande hardcorestänkare men frågan är var hedersgästen Karolina Engdahl höll hus under inledande ”Paniksyndrom”.

Alika – Foto: Rick Titrö

På den lilla scenen fortsätter kvällen med Malmöbaserade Alika. Till vardags en trio med slipade knivar, kontrabasar och råbarkade trummor men den här kvällen är Mattias Bengtsson (Suicide Syndicate, Mobile Mob Freakshow) ensam med en halvdistad akustisk gitarr. Blackened visa med smak av violer och lakrits. Korpsvart poesi, sotiga gitarrslingor och rosslig avgrundsdjup kråksång med en doft av Lennon & Jag. En slirig slide tittar in i den Bo Diddley-gungande ”Folkhemmet” utan att för den sakens skull lämna det gyttjiga träsket där de fattiga bor. Ett träskbarn som lever på natten och andas maskiner, ånga och bottenlöst hav.

Efter fem års tystnad dyker Adam Nilsson (Tysta Mari, Stilett, Passagerarnas Rockorkester) åter upp med det nya bandet Intensiven. Tillsammans med Tysta Mari-pianisten Lars Ekman (Hanna Hirsch, Förmögenhet), gitarristerna Joel Segerstedt (Hjärtattack, Avfall, Stationen) och Jon Lindqvist (Nasum, Outlast, Acursed), basisten Christian Eklöw (Everything Breaks, Äkta människor, Hundtricket) och trummisen Glenn Sundell (Teddybears Sthlm, Monster, Krösus) fortsätter han förkovra sig i den kännetecknande Springsteen-punken som inspirerat band som Nobelkommittén, Hyrda Knektar och Lilla Krogen Band. Rumlande rännstenspoesi, romantiska pianon och glödande gitarrer. Brinnande iver och blödande vemod. Röda hjärtan, kemisk kärlek och krossat glas. Om de är Stockholms bästa band låter jag vara osagt men säkert är i varje fall att de tar mig på samma sätt som Tysta Mari tog mig när jag var ung.

Intensiven – Foto: Rick Titrö

Med tvära backtracks och riviga gitarrer stänger Karl-Oskar Hanssons (Dahmers, Splitside) självironiska enmansprojekt Dry Faces den lilla scenen. Inledande rockabillystänkaren ”Midnight Rider” och halvsurfiga ”Burning a House Down” lovar ändå gott men när han hänger av sig gitarren i den discoflirtande ”Strangers” doftar det alldeles för mycket karaoke. Han fuldansar, vänder ryggen mot publiken och längtar långt långt bort. Till ett köpcenter. Eller till en korvkiosk. Till och med Tom Waits skräckvarieté ”Tango til they’re sore” försvinner djupt ner i ett textpapper. Det är först när han hänger på sig gitarren igen i avslutande ”Top of the Rock’n’Roll” som han hittar motivationen igen. Jag förstår ingenting.

Till ett öronbedövande larm kliver kvällens hedersgäster Vånna Inget på den stora scenen för att avsluta festen. I tretton år har de malmöitiska smålänningarna varit kungar på den svenska indiepunkscenen som med krossade hjärtan och tappade ord skakat liv i en trasig värld. Men för att få till sina hundratusenbitars pusselliv med dagishämtningar och familjemys har de beslutat att lägga ner bandet. Så är det när man har begränsat med tid för sitt riktiga liv. Ändå vill de inte riktigt att det bara ska ta slut. Efter en tjugotvå spelningar lång avskedsturné avslutar de sin egen begravningsfestival med en tjugoen låtar lång maratonspelning. Alla vet vad som händer men stannar ändå till fem. Vånna Inget tar sitt liv på klubben ikväll men först ska de kräma ut det allra sista för att känna alla känslor som går ikväll.

Allt från intensiva punkdängor som ”Krockade bilar”, ”Spotta i motvind” och ”Utopi” till stolta synthfanfarer som ”Hundratusenbitars pusselliv” och ”True Romance”. Smutsiga postpunkdängor som ”Allt som skaver nu ska gå över med tid” och episka ballader som ”Nödsignal” och ”Allt ska bli bra”. Allt klätt i Karolina Engdahls (True Moon) förtvivlade frustration, Tommy Tifts (Sista Sekunden, True Moon) ångestvridna gitarrer, Dan Sigurdssons (Nobelkommittén) målande klaviaturer, Joel Nevrups (Svindel) eviga pendlande mellan gnistrande synthar och skitiga gitarrer, Christine Owmans (Jenny Wilson, Råå, Robert Plant, Mark Lanegan) luftburna basgångar och Andréas Almqvist (Engelska Sjukan, Civilisationen, Patte Kejtson & Arbetarna) maskinella trummor. Tommy smäller en sträng, Christine tittar fram bakom en synth och Intensiven-Christian slänger sig ut i en överrumplande publiksurf. ”Vi har makten” tillägnas Andréas mamma, ”Gnista” gnistrar till och ”Ingen botten” har aldrig varit tyngre.

Vånna Inget med originalbasisten Johan Ottosson – Foto: Rick Titrö

Tretton år av brinnande vemodig indiepunk komprimerad till en enda kväll. Ett helt liv. Och när originalsättningen återförenas i en déjà vu lagom till kvällens extranummer är cirkeln sluten. Karolina, Tommy, Andréas och originalbasisten Johan Ottosson i en frenetisk intensiv avskedstriptyk av ”Hemvägen”, ”Jag ska fly tills jag hittar hem” och ”Alla andra dagar”. Det är svettigt och ettrigt. Adrenalinet pumpar runt i blodet. En sista urladdning innan scenen fylls av släkt och vänner i en allra sista ”Allvar”. Vikariebasister som Andy Dahlström (Sista Sekunden, Sataniv Surfers, Terrible Feelings), Måns Lundstedt (Könsförrädare, Levande Död) och Ludwig ”Curly” Wängkvist (Nobelkommittén). Och så Karros morsa. Ett sista farväl. Sen är allt över.

Det var det här låtar som ”När festen slutar”, ”Allt som skaver nu ska gå över med tid” och ”Slutligen” från vad som skulle bli avskedsplattan True Romance förebådade. Långt innan medlemmarna själva hade en aning. Nu är allt över. Vånna Inget har tagit sitt liv. På för stort jävla allvar.