Nu är det jul igen och far är full igen och mor hon ligger under bordet. För att orka med Kalle Ankas snattrande kulturimperialism, Tomtefars prylhets och farbrors rassetugg över lutfisken gör man nog bäst i att krypa ner under täcket med stärkande julsånger i lurarna. Även om ringdanser, psalmer och Whamageddon inte riktigt är din pryl.
Det finns många paralleller mellan julen 1979 och julen 2023. Trolltider är årets julkalender och Ella Ruth Institutet släpper en julsamling som lyckas med allt demonproducent Kjell Andersson aldrig riktigt hunnit få kläm på till den i dagens läge klassiska julskivan Glitter, glögg och rock’n’roll. This Is All The Snow You Get vol 1 är ett väl sammanhållet dubbelalbum i rakt nedstigande led från A Christmas Gift for You from Phil Spector (1963) som lyckas med konststycket att både ta julen på fullt allvar och erbjuda en fristad långt från julstress, glättighet och påtvingade traditioner. En tjugofyra luckors julkalender som får julen att räcka ända till påsk men kanske framförallt en julskiva för de som tröttnat på julen redan i november, inte firar jul alls eller bara längtar tills allt är över. Det är bara jul en gång om året, tacka änglarna för det.
Samtidigt vilar Kjells ande ändå över det hela. Från den övergripande berättelsen och den genomarbetade tematiken till de små Parlophone-flirtarna på omslaget. I rakt nedstigande led från Den Flygande Holländaren, Taube och Vilda Fåglar. Likt cellons svar på Björn J:son Lindh inleder Henrik Meierkord (Ossler, Grown Up Stories) med det filmiska instrumentalstycket ”Winter in Europa II” som en tågresa genom ett kargt snölandskap medan ornöbaserade Frida Franzéns (Ebon Tale)”När bara julen är över” kunde varit en av Ulf Lundells mest episka ballader framförd av Ebba Forsberg. Likt Japop förvandlar Flykten den klassiska Vaughn Monroe-dängan ”Let It Snow” till bredbent powerpop med Springsteen-influenser och till råga på allt är den lågmälda brödraduon Dekadensens vemodiga ”Vit jul” en gotländsk motsvarighet till ”24:e december” av Gyllene Tider.
Tjugofyra personliga julkort som på olika sätt tar sig an julens tema på ett sätt som faktiskt går att relatera till. Till största del till countrylunk som exilamerikanen The Satchel Kids ”Don’t Stand Under the Mistletoe”, EP’s Trailer Parks Waterboys-doftande ”Christmas Moment”, David Ritschards honkytonkband Green Line Travellers ”Christmas Tradition” och exklusivt återförenade The Thousand Dollar Playboys souldrypande gråtcountryballad ”A Very Special Christmas” eller som lågmäld americana som salasonen H. Selfs smygande ”Silent Heart”, norbergska Everett Parkers ”Christmas We Got” och katrineholmsbördiga Björkens (Wilmer X, Stefan Sundström) rogivande ”X-mas Lullaby”.
Bara för att i nästa stund bryta av med urban ångestpop i Lilla Monsunens nyårsdänga ”Gott nytt slut”, feberdrömsk meditation i göteborgska Dead In Loves ökenbluespastisch ”A Nightmare Before Meditation” och perkussiva Elvis Costello-gitarrer i Alcohorses’ Eggstones-doftande ”Little Friend (A Winter That Never Ends)”.Stundtals i ett nostalgiskt femtiotalsskimmer i låtar som Daniel Hollows ”An Inlaw Christmas”, Filip Finados croonerindie ”Pale Like the Moon” och piteåbandet John Henrys jazziga ”Angels Should Sing” men alltid med ett socialrealistiskt vemod i botten. Julkort om ensamhet, otrohet och släktingar som däckat i hallen. Kanske allra tydligast i härnösandsbördiga Sörensens IFs irländska luffarsaga ”Snö över O’Connel Street” eller Tant Strul-eftermälet Svart Smultrons karga Sonja Åkesson-doftande uppväxtskilsdring ”Tindra ungar”.
Mitt i alltihopa ryms både bjällror, änglakörer, tomtar och diverse referenser till traditionella julsånger. Lånade instrumentalpartier och stulna textrader. Men på sitt eget sätt. J.R Dalforts ”Behind Santas Mask” är sjungen ur en överarbetad jultomtes perspektiv och i ”Nu är det jul igen (Så fly för ditt liv)” lånar Rebecka Sandberg halva texten till ”Midnatt råder” för en absurd rysare om skräckinjagande tomtar med basebollträn och knivar. Och förutom att Flykten tolkar ”Let It Snow” gör Sam Therapy & King Dice en vresig Howlin’ Wolf-ylande tolkning av Johnny Moores bluesstandard ”Merry Christmas Baby” medan Ossler (Wilmer X, Thåström) och dottern Sole gör en dov olycksbådande duett av julpsalmen ”Stilla natt” till ett gnistrande mörkt elektroniskt ljudlandskap som för tankarna till Fågelle.
När Ossler sedan återanvänder samma melodi på sin slidegitarr i Henrik Meierkords avslutande instrumentalstycke ”Das Ende” råder fullkomlig julefrid. Om än långt ifrån Sissel Kyrkjebø, Carola och Bing Crosby. Eller ens Lars Vegas Trio. Den ultimata julskivan som även får den grinchigaste bittermandel att smälta av innerlighet och värme och det är inte en omöjligt att mina egna framtida julkonserter kommer fyllas av julsånger signerade Frida Franzén, Sörensens IF, Svart Smultron, Rebecka Sandberg och Dekadensen.
God jul!
[Ella Ruth Institutet, 13 december]
