Det är alltid lika spännande! Vem är det egentligen som har gjort det allra bästa albumet 2023? Ett trettiotal HYMN-skribenter har röstat och sagt sitt – här är vår topp 30.
1. Slowdive – everything is alive
Det har gått sex år sedan senaste skivsläppet så den 1 september, release-datum för albumet, har stått skrivet med eldskrift i kalendern för de mest hängivna. Shoegaze-ikonerna är mindre shoegaze-iga, mer melodiska och ännu mer drömska än förr men med ett fylligare sound än kanske någonsin. Åtta spår som alla är små mästerverk, med ”skin in the game” som höjdpunkt, eller varför inte den gnistrande vackra och helt instrumentala ”prayer remembered”. Sången är överlag inbäddad i det reverb-bemängda gitarr/synt-molnet som dominerar ljudbilden. Trots den melankoli som känns igen från tidigare är tilltalet mjukt och behagligt utan att bli ointressant och inställsamt. Snarare förmedlar de en märklig blandning av närhet och distans som känns som en sorts ömhet eller ödmjukhet inför lyssnaren. Givetvis är det årets bästa album och värd att vänta på i sex år. Den som inte nöjer sig med det kan njuta av dem live i Stockholm den 23 januari.
2. Olivia Rodrigo – GUTS
Olivia Rodrigo fick gott om uppmärksamhet redan för två år sedan när hon släppte sin debut. Andra albumet GUTS har dock fungerat som en katapult upp på den populärkulturella stjärnhimlen, så till den grad att hennes fans börjat kalla sig för Rodrigonators. Skivan är en kombination av ballad och upptempo, ilska och sockersötma, alltid kryddat med en rejäl dos sarkasm och massvis av f-bomber. Vi skulle också kunna skriva grungenostalgi, men Rodrigo var inte ens född på 90-talet. Hon förstår dock sina referenser och: om hon är 20 nu, hur stor kommer hon få vara om bara några år?
3. boygenius – the record
Supergrupper är ofta bättre på pappret än i praktiken. boygenius är undantaget som bekräftar regeln, där ett plus ett blir tre. Den självbetitlade debut-ep:n från 2018 lovade gott och debutalbumet lever upp till alla förväntningar och mer därtill. Som ett indiepopens svar på After Shave smälter Julien Bakers, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus röster ihop och blir till en fjärde. the record är ett slags manifest över kärleken till snabba bilar, utsatthet, ilska och att alltid sätta laget före jaget.
4. Caroline Polachek – Desire, I Want To Turn Into You
Hela skivan låter som ett experiment som råkade falla väldigt väl ut. Hennes bästa hittills! Drömska melodier över synthiga beats blandas med allt från vassa gitarrer till latinska rytmer. Ovanpå det får vi en explosion av skriksång, skönsång och pratsång. Låtar som ”Sunset” och ”Bunny Is A Rider” tränger igenom bruset, och i den här godispåsen hittar vi även ”Fly To You” med gästspel av Grimes och Dido. Det är bara att hugga in!
5. Mitski – The Land Is Inhospitable and So Are We
En tryckande kraft som får varenda hårstrå att stå upp när en hör på första låten. Resten av låtarna går igenom lurarna och en vill direkt lyssna en gång till. Albumet ger skenet av att vara avskalat och någorlunda skört, men det är långt från verkligheten. Mitski ackompanjerar låtarna med en tryckande, nästan gudomlig kraft. Skivan rör sig hela tiden mellan hårda ackord till mjuk country uppbackad med en orkesters dynamitladdning i form av slagverk, stråkinstrument och körsång.
6. Blur – The Ballad of Darren
Man kan aldrig räkna ut Damon Albarn. Oavsett om det gäller Gorillaz, sologrejer eller projekt han har med andra musiker. Blur är fortfarande hans ankare även om det inte riktigt har kommit ut något bra sedan Think Tank, som har 20 år på nacken. Ett nytt album innebar därför mest en försiktig förväntan. När ”The Narcissist” släpptes i våras växte peppen sakta men säkert till dess att albumet släpptes – det gjorde ingen besviken!
7. Tanukichan – Gizmo
Tanukichans musik kännetecknas, precis som producenten och samarbetspartnern Toro Y Moi, av en lättsam och avslappnade attraktionskraft som gör det enkelt att avfärda den vid första anblicken. Hannah van Loon bjuder oss på en halvtimme av perfekt avvägda låtar där samarbetet med Enumclaw sticker ut som en av plattans höjdpunkter. En utmärkt julklapp till alla fans av Alvayys och Beach House som bevisar att shoegaze inte behöver komma från en mörk plats.
8. Joy Oladokun – Proof Of Life
Många artister är självbiografiska i sitt låtskrivande men Joy Oladukons hela låtskrivarprocess handlar uttryckligen och öppet om att dokumentera sitt eget liv, nästan som ett musikaliskt fotoalbum. Hon lärde sig spela gitarr efter att ha hört Tracy Chapman och lämnade sina föräldrars kyrka eftersom det hämmade hennes kreativitet. Istället flyttade hon västerut för att satsa på musiken. Och musiken? Den skulle kunna avfärdas som anspråkslös men för den som lyssnar blir den istället som ett intensivt samtal med en riktigt god vän. Så personligt och djupsinnigt det kan bli.
9. Janelle Monáe – The Age of Pleasure
Kaxig, erotisk och högljudd R´n´B för redan sålda Janelle Monáe-lyssnare såväl som nya nyfikna. I Monáes queera värld är alla välkomna på festen som aldrig tar slut. Artisten flyter fram i ”Float” och underhåller med ironisk underton i ”Champagne Shit” och ”Lipstick Lover”. Blås, stråk, afro-influenser och reggae-rytmer skapar sköna, soliga ”fuck it”-vibes. Plattan handlar på det hela taget om att vi ska älska varandra och oss själva och det är inte alltid den lättaste känslan att locka fram.
10. Grian Chatten- Chaos For The Fly
”Det som är normalt för spindeln är kaos för flugan.” Så sa Morticia Addams, och detta är också vad Grian Chatten – till vardags sångare i Fontaines D.C. – har tagit fasta på vid inspelningen av sin första soloskiva. Det är ett knippe mörka tablåer som målas upp till en mer omväxlande och nedtonad ljudbild än den nerviga intensiteten som vi blivit vana vid från Fontaines D.C.
11. Romy – Mid Air
Som en discokula av känslor som sträcker sig från försiktiga hjärtslag till överväldigande eufori. Väntan är över – tredje och sista medlemmen från The xx-trion släpper sitt soloalbum, och Romy briljerar. Hennes viskande röst flätas skickligt samman med lager av synthesizers och återupplivade rytmer från det tidiga 2000-talets dansscen. Det här är ett album vars låtar kommer få folk att förälska sig medan de dansar axel mot axel på överfyllda dansgolv världen över.
12. Breezer – The Lost Tapes
Låtskrivaren Bobby Geraghty med band tröttnade på att vänta på en Oasis-återförening. Under pandemins lockdown plockade Breezer fram ett gäng låtar som de skrev 2013 men med visionen om att skapa ett album som lät precis som det skulle gjort med Oasis klassiska lineup från 1995 till 1997. Albumet The Lost Tapes låter precis som bandets vision. Skivan finns så klart med en Liam Gallagher-tränad AI-röst på YouTube, då under det fyndiga namnet AISIS.
13. Zanias – Chrysalis
Med Chrysalis tar Alison Lewis sitt projekt Zanias i en helt ny riktning och befäster samtidigt positionen som en av den alternativa elektroniska scenens starkaste röster (och viktigaste personligheter). Det här är slagkraftig electropop som låter 2023, trots ekon från såväl den egna bakgrunden inom etheral wave som från forna hemstaden Berlins underjordiska technoscen.
14. Anohni & The Johnsons – My Back Was a Bridge for You to Cross
Anohni & The Johnsons (tidigare Antony and the Johnsons) är tillbaka efter tretton år i radioskugga och återkomsten är både intensiv och intressant. ANOHNI har sagt att hon ville att My Back Was a Bridge for You to Cross skulle bli en soulskiva och med hjälp av producenten Jimmy Hogarth (Duffy, Amy Winehouse) är det ditåt det har barkat. Ett sound som fungerar utmärkt i kombination med hennes alltid lika angelägna och intima texter.
15. The National – Laugh Track
Det var ju egentligen First Two Pages of Frankenstein som skulle bli The Nationals stora släpp i år, som började marknadsföras flera månader i förväg och teasades redan under förra sommarens festivalspelningar. Och ingen skugga ska falla över den, men deras största triumf i år är Laugh Track, med överblivet material från First Two Pages-skivan. Lite hårdare, lite rakare, lite mer avslappnat och – paradoxalt nog – mer sammanhållet.
16. Troth – Forget the Curse
Troth är musikaliska själsfränder med svenska bolaget Discreet. Ena halvan av australiensiska Troth är Cooper Bowman som själv drivit kassettlabeln Altered States i många år, först i Sydney och nu från Tasmanien. Han har spelat i en mängd olika konstellationer men tillsammans med Amelia Besseny har han skapat en mikroskopisk värld i Troth som är både hänförande och overklig. Senaste albumet gavs ut av svenska Mammas Mysteriska Jukebox och följdes även av en singelsamling på en av Discreets underetiketter.
17. Swans – The Beggar
Att de experimentella giganterna Swans har en hög lägstanivå vet vi redan, och nog fortsätter de att hålla fanan högt med sitt sextonde album i ordningen. The Beggar bär på en inåtblickande aura där Michael Giras mörkermässande bottnar i ämnen om liv och dödlighet. Det här är inte ett album att slentrianlyssna på, Swans kräver med all rätta lite mer av lyssnaren. Och den som ger albumet sin förtjänta tid bjuds på en suggestiv sinnesutvidgande resa.
18. Blink-182 – One More Time…
Efter tjugo svåra år av bråk, flygplansolyckor och sjukdom så samlade San Diego-trion ihop sig, lade allt gammalt groll åt sidan och gjorde ett poppunk-statement. One More Time… är reflekterande och ambitiöst men även lika befriande tramsigt som på milstolpen Enema Of The State.
19. Chini.png – El Dia Libre de Polux
Chini Ayarza gör en egensinnig chilensk shoegaze med inspiration av Björk och Victor Jara. Texterna inspireras av mytiska figurer, odling, karate och nattvandringar under stadens broar. Men mest handlar det om starka melodier som både smeker och manglas fram. Hon var nära genombrottet med hennes tidigare band Chini & the Technicians. Magiska låtar som ”Venenos”, ”Cinta blanca” och ”Laurel” kan innebära det stora lyftet.
20. Billy Woods & Kenny Segal – Maps
New York-baserade Billy Woods syns överallt och albumet Maps är ett riktigt styrkebesked. Detta är en skiva som är både samhällsengagerad och privat på samma gång. Tillsammans med Kenny Segal har denne produktive artist – missa inte duon Armand Hammer – skapat en produktion som är svävande, hypnotisk och medryckande. Ingen av nämnda herrar är intresserade av att hamna högst upp på listorna och det behövs verkligen artister som fokuserar på att skriva engagerande historier istället för att göra sitt namn till ett kommersiellt varumärke. Även om det ena inte behöver utesluta det andra.
21.Christine and the Queens – Paranoïa, Angels, True Love
Chris senaste triumf är ett fascinerande musikaliskt konstverk som sömlöst blandar elektrogoth, trippig r&b och popdramatik. Det över en och en halv timme långa albumet består av tre akter och varje spår är en del av en större berättelse. I centrum står Chris nästan överjordiska röst, som levererar känslosamma och introspektiva låttexter om själens våndor och konsten att hitta sig själv. Möjligen kan albumet bitvis upplevas som lite för långt och utdraget, samtidigt är det resultatet av en stark konstnärlig vision och bevisar än en gång att Chris besitter en unik förmåga att skapa musik som berör på djupet, både estetiskt och emotionellt.
22. Teleman – Good Time/Hard Time
Ända sedan 2011 har Teleman konsekvent levererat en lång rad oemotståndliga indiepoplåtar, och den senaste fullängdsskivan Good Time/Hard Time är inget undantag. Här varvas skinande dansgolvsblänkare med ömsinta kärlekssånger – på en gång vemodigt och upplyftande. En skiva av klassiskt snitt för alla som uppskattar ett gediget låtskrivarhantverk, i all sin skenbara enkelhet.
23. ††† (Crosses) – Goodnight, God Bless, I Love U, Delete
Chino Moreno, förmodligen mest känd från bandet Deftones, har tillsammans med gitarristen Shaun Lopez visat hur ett sidoprojekt kan förvandlas till ett riktigt bra band. På skivan experimenteras det mycket med synth och olika digitala stilar. Man finner inspiration från new wave, drum & bass och synthpop samtidigt som det finns en sorts smutsig råhet över det hela.
24. Baxter Dury – I Thought I Was Better Than You
Ett geni, född ur rocken och uppväxt i skuggan av sin far sångaren Ian Dury. Baxters uppväxt hör hemma i en Guy Ritchie-film då han har levt sitt liv som en äkta RocknRolla. Albumet är hip-hop-inspirerat med Baxters spinn och fantastiska berättelser om sin privilegierade uppväxt i Englands rännsten. Uppfostrad av staden och pappans kompis The Sulphate Strangler som levde på att sälja knark, något som Baxter fick tycke för. På plattan hör vi Baxters monotona mörka dialekt spotta ur sig poesi.
25. Torch – Leaving Me Behind
Darkwave- och postpunktrion Torch är definitivt ett av årets mest intressanta tillskott inom den mörkare scenen, och det dansk-grönländska bandets debut låter oss veta att de är här för att stanna. Melankoliska synthmelodier och postpunk-gitarrer varvas stilfullt med djupa basgångar och mörk sång där resultatet blir till en sällsynt stark debut. Bästa spår: ”A Familiar Lie” och ”Our Final Days”.
26. Reverend Kristin Michael Hayter – SAVED!
Kristin Hayter, tidigare känd som Lingua Ignota, har återskapat sig själv och nedstigit som en underskön och rasande hämndängel från skyarna. SAVED! är en nyskapande mix av folkrock, blues, gospel och konstpunk. Religion och kristendom är ett bärande tema och låtarna inkorporerar allt från texter om hängivelse, frälsning och återfödelse till segment med predikningar och tungomålstal. Det är märkligt, bisarrt och stundtals nästan obehagligt, men samtidigt något av det vackraste och ärligaste man kan höra i år.
27. Jess Williamson – Time Ain’t Accidental
Årets bästa roadtrip-album är signerat Los Angeles-baserade Jess Williamson. Breakupskivan Time Ain’t Accidental är sprängfylld av charmerande countrypop, som gjord för att ackompanjera en tur längs vägarna. Med lika delar humor och blottad sårbarhet levererar hon tidlösa låtar som borde ha gett henne ett ännu större genombrott än det hon faktiskt fick.
2
28. Will Haven – VII
I snart trettio år har Will Haven haft en förmåga att vrida och vända på Riffet. Riffet med stort R. På något sätt lyckas de, utan undantag, att producera fetare, elakare och smartare riff på varje ny skiva. Om någon skulle ta sig för att göra ett best of-album med Will Havens bästa riff, så hade det mycket väl kunnat låta som på VII.
29. Jason Isbell and the 400 Unit – Weathervanes
Med förflutet i Drive-By Truckers fortsätter Jason Isbell skildra skuggsidorna av den amerikanska södern. Personligt hållna berättelser om trasiga människoöden, missbruk, psykisk ohälsa, främlingsfientlighet, skolskjutningar, destruktiva relationer och gamla vänner som dött för tidigt. Välformulerade noveller klädda i en varierad kompott av altcountry och sydstatsrock där det brokiga kompbandet 400 Unit låter varje berättelse få sin egen identitet med dragspel, fioler och riviga elgitarrer.
30. Kanga – Under Glass
Industrial pop-drottningen Kanga, den felande länken mellan Nine Inch Nails och Carly Rae Jepsen, tar ett stort kliv framåt på Under Glass. Det här är – för att fortsätta jämförelsen med Carly Rae Jepsen – hennes E-MO-TION. Den Los Angeles-baserade sångerskan, låtskrivaren och producenten träder fram som en artist större än den subgenre i vilken hon har placerats.
