Det har nu blivit dags för HYMN att summera musikåret 2023 med den sedvanliga årsbästa-sammanfattningen. Listan med Årets svenska album är framröstad av ett trettiotal skribenter och resultatet av vår 30-i-topp-lista finns nedan.
1. Dina Ögon – Oas
Oas är ett genreöverskridande album med ett genomgående bra jävla gung. Soul, jazz och pop kombineras flitigt, men det finns också en touch av bossanova på detta somriga album som smakar skogsbär och cava. Dessutom är supergruppen Dina Ögon ännu bättre live när musikerna får utrymme för improvisation och jammade i låtarna. Anna Ahnlund, Christopher Cantillo, Daniel Ögren och Love Örsan har med Oas levererat något nytt, spännande och helt fantastiskt. Med andra ord – en given förstaplats för Dina Ögon.
2. Solen – Idol
Dysterkvistarna i Solen går från klarhet till klarhet. På senaste alstret Idol förvaltar de i hälften av låtarna sitt klassiska sound, medan den andra hälften har ett mer moget, utforskande och mångfacetterat anslag. I låtar som “Lovikka”, “Malin” och “Loser” bjuds vi på melankolisk gitarrindie som dryper av småstadsångest och mindervärdeskomplex, Gedigna poplåtar, men vi har hört det förut. Mer intressant blir det till exempel i den suggestiva balladen “En sommarnatt”, den vackert avskalade pianohymnen “Musiken” och den episkt svängiga elektrodängan “Fransk disco”, vilka förhoppningsvis pekar ut riktningen framåt. Som helhet är dock Idol omistlig i skivhyllan för alla oss som älskar skandinaviskt vemod och saknar Kent.
3. Terra – Livslinjen
Terra är självhjälp för fuck-ups och vilsna själar. Utan att döma eller fjäska förmedlar deras tredje album Livslinjen att det är okej att inte vara något mästerverk. Briljanta textrader om att vara dum i huvudet, det vill säga människa, vrålas över riffande gitarrer, bas och raka trummor. De krånglar inte till det i onödan. Låtarna går i rasande takt från den ena svängiga refrängen till den andra och det är nästan att man blir andfådd. Det är toppen, det är Terra.
4. Fågelle – Den svenska vreden
Med Den svenska vreden fick Klara Andersson det avsked till staden Göteborg som hon länge drömt om, och ett mer lyckat farväl är väl svårt att tänka sig? Med ena benet i experimentell ljudkonst och det andra i electropop, hand i hand med Thåström och Fredrik Strage, tog Fågelle stora vingslag mot ett mer kommersiellt sammanhang än tidigare. Inte en dag för sent om du frågar oss som varit fans sen dag 1.
5. Svart Ridå – Svart Ridå
Svart Ridås självbetitlade debutalbum är ett verk av motsatser. Sången är spröd och sårbar medan produktionen är storslagen och självsäker. Kontrasternas dynamik gör albumet till ett drama och varje spår till en scen. Samspelet mellan pop, rock och mer experimentella element är väl avstämt och når sin kulmen i de många gitarrsolona. Svart Ridå är ett band med en egen stil, och det är precis vad svensk indie behöver.
6. Nicole Sabouné – Kismet
Sveriges okrönta indiedrottning bjuder på sitt fjärde album in till en mörk och magisk värld. Att lyssna på Kismet är som att vandra genom ett ljudlandskap av vinande synthgrenar, blanka poptjärnar och djupa gothraviner. Varenda låt vibrerar av dramatik och starka känslor och kanske har hon aldrig sjungit bättre. Rösten är så innerlig och kraftfull att det låter som att hjärtat håller på att explodera eller tränga ut ur kroppen. Just där, i gränslandet mellan det storslagna och det sköra, bor det gudomliga.
7. Virginia & The Flood – The Dark Lord
Cornelia Adamsson besitter en alldeles särskild förmåga att greppa tag om lyssnaren med synthiga drömpoppiga landskap, och inte minst med hänförande sång. Musiken är mjuk, varm och lätt att ta till sig utan att bli ointressant, där vemodet och de mörka undertonerna är ständigt närvarande. Det starkt inledande titelspåret följs av ”RD Poison I” som förgyllts av duon Siri Karlsson, och när det är som allra bäst som i ”The Dead End”, så står det klart att The Dark Lord tillhör en av årets bästa.
8. Fever Ray – Radical Romantics
Få röster är så utmärkande för den nordiska elektroniska poppen som Karin Dreijers och på Radical Romantics cementerar hen sin roll som en av de viktigaste artisterna inom genren. Inte bara som musiker utan även som konstnär i vidare bemärkelse. Det är poetiskt, pulserande och proffsigt. Att skivan toppar många internationella årslistor är inget annat än extremt välförtjänt.
9. Spunsugar – A Hole Forever
Malmötrion levererar här en stark uppföljare till finfina debuten Drive-Through Chapel från 2020. Soundet definieras av pulserande trummaskiner, pricksäkra gitarriff och Elin Ramstedts hypnotiska sång. Albumet tar upp teman om att bli äldre och att bekänna mörka hemligheter med tankesättet att livet är en långsam död. Ett spännande och skrämmande mörker som håller lyssnaren på helspänn.
10. Langendorf United – Yeahno Yowouw Land
Saxofonisten Lina Langendorf leder här en stjärnspäckad orkester i en fri tolkning av den etiopiska jazzens mest hänförande rytmer. Det är ett sväng som aldrig vill ta slut och visar att avståndet till Addis Abeba inte behöver vara längre än ett stenkast bort.
11. Loopsel – Öga för öga
Loopsel är Elin Engströms soloprojekt när hon inte spelar med Monokultur eller Skiftande Enheter. Hon är en viktig del av Göteborgs undergroundscen och är med och driver skivbolaget Mammas Mysteriska Jukebox, som tillsammans med Discreet och en uppsjö andra små etiketter fått omvärlden att förälska sig i Göteborg. MMJ har gett ut båda Loopsels album, med den stora skillnaden är att Öga för öga även gavs ut i USA av DFA. Med DFA i ryggen har Loopsel nått ut till en större publik samtidigt som musiken förblivit kompromisslös och full av experimentlusta.
12. BLODET – Death Mother
BLODET gör postmetal-rock som stundtals snuddar vid band som Cult of Luna, Swans och Chelsea Wolfe. Death Mother rymmer en tilltalande dynamik där det genialiska ligger i att blanda lugna avskalade partier med kraftfulla bombastiska ljudbilder – ett vackert möte mellan det mjuka och det hårda. De fem spåren är lika delar emotionella, tunga och råa, där det längsta spåret breder ut sig till ett femton minuter långt stycke. Ett debutalbum som gör dem till ett band för alla att lägga på minnet.
13. Björnarna – Historierevisionism
När Björnarna åter tar sig an ett gäng gamla godingar reviderar de inte bara sin egen utan hela trallpunkens samlade historia. Till sanslösa allsångsrefränger, pompösa melodier och obönhörlig d-takt riktas syrliga drapor och finurliga kängor åt enfaldens riddare, kaffesugna kungligheter, barnkära präster, Sverigetrollens tiotusenhövdade armé och andra mentala invalider på apornas planet. Allt klätt i referenstäta ordlekar, underfundig samhällsironi och faktaresistent historierevisionism.
14. Abu Nein – II
Darkwave är stort år 2023. Mörkare tider kräver mörkare tongångar. Malmöbaserade Abu Nein lyckas, sina allra bästa stunder, kombinera en varm och lätt sentimental känsla med subtila antydningar om att något illavarslande är på väg att hända. Balansen och tvetydigheten gör II till ett så intressant album.
15. LT Fisk – Åsnemanifest
Maglarpsbördiga LT Fisks femte album Åsnemanifest är inte musik, det är religion. En stilla mässa långt från processioner och katedraler. En avslappnande meditation. Poetiska ögonblicksbilder på sävlig skånska ackompanjerat av gistna tramporglar, ömtålig elektronik och fridfulla åsnehovar genom våt lera och mjuk mossa. Ett böljande ljudlandskap lika rotat i markens mull som i det andliga medvetandet. Några andningsövningar, en djupgående massage och ett fridfullt omtöcknat uppvaknande. I stillhet.
16. TOMMA INTET – ULTRADREAMS
Undergångstexter i luftig stämsång inramade av drömmiga gitarrdrivna melodier blir återigen ett succérecept för TOMMA INTET. Med sin tredje fullängdare bevisar det västkustska kollektivet att de har lyckats bygga en stabil grund att stå på och hittat sin nisch på den svenska indiescenen. ULTRADREAMS är ännu en uppvisning i bandets spektakulära förmåga att skapa fängslande ljudlandskap med bakgrund i att världen går i kras – och det får de all uppskattning för.
17. Sarah Klang – Mercedes
Albumet Mercedes, döpt efter Sarah Klangs dotter, berättar om livet som mamma. Detta genom en oöverträffad kärlek, rädsla om framtiden samt känslan av att vara sämst på moderskap. Hennes americanafusionerade västkustpop blir på Mercedes en gladare och mer tempofylld historia än på föregångaren Virgo. Även om skivan inte berör lika djupt som årets bästa svenska album 2021 så kvalar Mercedes utan problem in på årets lista.
18. LOW-RES – Därför
LOW-RES är stockholmarna Patrick Alvarsson och Simon Ekstrand Appel som 2021 gjorde sitt imponerande debutalbum Varför. I år kom det logiska svaret Därför, lika utmärkt och mångsidig som debuten. Krautig postpunk varvad med synthdränkt drömpop, ibland med sång av inlånade vokalister som Emelie Strange och kraut-veteranen Johan Hinders, och ibland helt instrumentalt som i den avslutande titellåten.
19. Echo Ladies – Lilies
Efter flerårigt uppehåll är shoegazetrion från Malmö äntligen tillbaka med en uppföljare till sin debutskiva. Utan att tappa förankringen i det klassiska Slowdive-inspirerade soundet vågar bandet ta ut svängarna och bjuder på en mäktig ljudpalett fylld till bredden med inslag av synth och trummaskiner. Resultatet blir ett dynamiskt alster i gränslandet mellan melankolisk shoegaze och lekfull synthpop som är tillräckligt övertygande för att ta bandet till nya höjder.
20. David Ritschard – Detta har hänt
Det har varit ett publikt omtumlande år för David Ritschard. Kollapser framför kamerorna i Jills Veranda och Allsång på Skansen har gjort att Ritschard varit ett namn för löpsedlarna. När Sveriges just nu största countrycrooner samlar ihop sina verk från de två senaste åren är det också på detta han anspelar. Detta har hänt innehåller EP:n Rockbotten, sportiga “Duplantis Blues” och Ola Magnell-skrivna “Löneslaven” framförd tillsammans med Sebastian Murphy. Det är mer än nog för att se skivan som en av årets absoluta höjdpunkter.
21. Jelly Crystal – Prince
En värdig efterföljare till artistens debutalbum Freak Show som får en att sukta efter mer soul, funk och R&B. Albumet är nästintill Frank Ocean-skt med sköna elgitarrer mot ett funkigt alternativt hiphop-beat. Jelly Crystals röst lyckas hela tiden förvåna tillsammans med wah-wah pedaler och en dundrande bas som resulterar i en skön avslappnad känsla. Fleet Foxes möter Morten Harket i Crystals fantastiska röst som får göra sig hörd på låtar som “Leave Me, Leave Me Alone” och “Prince”.
22. Ludwig Göransson – Oppenheimer
Att det kommer regna Oscarsstatyetter över Oppenheimer i vår är väldigt troligt och att en av dessa kommer tillfalla Ludwig Göransson är ännu mer troligt. Svensken, som redan vunnit en statyett för Black Panther, lyckas med Oppenheimer ge den där övernaturliga känslan som i en väldigt pratig biopic lyfter dramat till ännu högre höjder.
23. Agent Side Grinder – Jack Vegas
Agent Side Grinder bildades med intentionen att skapa en form av ”übersynth”, något som de aldrig varit närmre än på årets Jack Vegas. Albumet, namngivet efter den typ av spelautomater som syns på de sunkigare haken, markerar på samma gång en återgång till rötterna som något helt nytt. Vi känner igen de industriella klangerna, postpunkiga mörkret, minimalismen och det suggestiva drivet.
24. Lars Winnerbäck – Neutronstjärnan
Pekar du på någon så pekar resten av fingrarna på dig själv, för att parafrasera Kay Pollak. Lars Winnerbäck sågar samtiden och lämnar ingen onämnd, inte minst sig själv. Så istället för att gegga ner sig i ett grinigt rockgubbeträsk så har han återuppfunnit sig själv. Med hjälp av de andra rockgubbarna Joakim Berg och Martin Skiöld så har Lars Winnebäck lyckats skriva ett album helt utan utfyllnad.
25. The Embassy – E-Numbers
Göteborgsbandet The Embassy – bestående av Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson – är ett indieband som vägrar anpassa sig och sedan starten har de alltid gjort sin egen grej. I grunden handlar det om pop och med åren har musiken blivit allt mer dansant. The Embassys grundinfluenser stavas house och janglepop, och med denna bas har duon lyckats skapa ett av årets bästa popalbum. De borde kännas mätta vid det här laget, men Lindson och Håkansson upphör aldrig att imponera.
26. Isoberlinia – Silhouette Bound
Isoberlinia är en ärtväxt men också den mycket intressanta och oförtjänt okända Stockholmsduon Linus Sundin och Axel Nyström. Med atmosfäriskt gitarrkomp skapar de en mäktig ljudmassa som för tankarna till Cocteau Twins och Slowdive i kombination, invävt i utsökta melodiösa och taktfasta syntslingor som snärjer lyssnaren. Silhouette Bound är duons debutalbum, vilket gör den än mer imponerande mogen.
27. Augustine – Youth And Why It Ends
Augustines andra album Youth And Why It Ends är en skiva som andas klassisk pop, där stråkar och somriga arrangemang sätter musiken i ett tidlöst sammanhang, vars grundton andas både 60-och 70-tal. Samtidigt känns låtarna moderna. Fredrik Gustafsson – i samarbete med kollegan Rassmus Björnson – utgår från historiens största låtskrivare och sätter sedan musiken i en luftig och nostalgisk kontext som känns helt rätt 2023. Imponerande!
28. Miranda Magdalena – s/t
HYMN skrev om Miranda Gjerstads musik redan 2012. Under artistnamnet Miranda Magdalena har hon sakta men säkert byggt upp ett konstnärskap som känns lite för bra, lite för visionärt för att komma från lilla Malmö, i lilla Sverige. På det självbetitlade debutalbumet som äntligen gavs ut i september får lyssnaren till slut uppleva artisten som helhet, med alla hennes olika sidor. Från det bräckliga och avskalade till det självsäkra och bombastiska. Nyskapande popmusik måste inte komma från USA.
29. Kerstin Ljungström – Till dig
Snygg röst. Snygga texter. Snygg produktion. Nu går Ljungström sin egen väg efter att ha varit låtskrivare till typ alla. Med utmärkelser som en Grammis för “Årets kompositör” bakom sig måste det väl bli bra? Jajemen. Det inledande spåret “Kokain” drar in lyssnaren i ett bitterljuvt universum som passar som soundtrack till vardagslivets alla möjliga knepiga situationer. Det är pop – på gränsen till radiopop, men samtidigt lite skitigare och skevare på sina håll. En värdig debut.
30. The Arson Project – God Bless
Efter sex långa år och mycket vånda lyckades The Arson Project ro i hamn detta mycket ambitiösa projekt. Varje ton på God Bless är kliniskt framsnidad – ett precisionsarbete där allt lullull är bortkarvat. På knappt nitton minuter och tio låtar lyckas Malmös hårdaste trycka in så mycket idéer, infall och riff att ett normalt band hade behövt ett dubbelalbum för att få plats med allt.
