electriXmas anordnades första gången 2002 när den, då Lundabaserade, synthfestivalen tog över stafettpinnen från föregångaren Virtual X-mas. Sedan dess Acheter cialis en ligne france har den årligt återkommande festivalen blivit Sveriges långvarigaste tradition för alternativ elektronisk musik. Årets upplaga tog som vanligt plats på Inkonst i Malmö och bjöd på det mest medvetna och framåtblickande programmet hittills.
Genom åren har electriXmas headlinats av namn som Front 242, And One, Covenant, VNV Nation och Hocico. En viss övervikt av svettiga män på scen som följd av att de tyngre synth-subgenrer festivalen representerar, som EBM, futurepop, aggrotech och electro-industrial, länge varit starkt mansdominerade (åtminstone fram till en bit in på 2010-talet).
För att kompensera fokuserar årets upplaga helt på kvinnliga artister. Programmet, bestående av tre soloartister och två duos med kvinnliga frontfigurer, är festivalens mest nostalgibefriade och ett av de mest relevanta och intressanta genom tiderna.
En verklig insats för att skapa en inkluderande alternativ elektronisk scen som har resulterat i en genomstark line-up. En laguppsättning som känns fräsch och spännande år 2023. Helt utan gubbnostalgi.
Kvällens första akt Capital X var ett nytt namn för mig när bokningarna släpptes. Zanias, en av det senaste decenniets mest intressanta alternativa elektroniska akter, har nämnts som en viktig inspirationskälla. Och musikaliskt hade brittiska Capital X passat utmärkt in på Zanias-Alisons Berlinbaserade etikett Fleisch Records, som gett oss nya hybrider av EBM och underjordisk modern dansmusik.
Live kretsar projektet Capital X kring Julz CX som ensam hanterar synthar och samplers samtidigt som hon levererar sin fragmenterade pratsång och dansar runt scenen med mycket attityd. Hon landar någonstans i gränslandet mellan EBM och electro men musiken rymmer också sporadiska inslag av breakbeats, hiphop och synthwave. Uttrycket känns mycket eget. Kanske skulle hon kunna passera för en ung, streetsmart släkting till Laurie Anderson.
Uppföljande SoftWave är däremot starkt rotade i melodiös synthpop från 80-talets mitt. Den danska duon spelade senast i Malmö strax före pandemin när de öppnade för OMD på ett utsålt KB. Och utöver OMD-farbröderna Humphreys och McCluskey har även självaste Jo Callis från The Human League uttryckt sin beundran för Köpenhamnsbandet.
Största inspirationskällan stavas dock Erasure. I synnerhet låter det som klassiska debutalbumet Wonderland lämnat outplånligt starkt intryck på Catrine Christensen och Jerry Olsen i SoftWave.
Catrine har en stark sångröst och är en energisk frontfigur med mycket utstrålning. Musikaliskt blir det, likt det stora favoritbandet självt, stundtals väl sött för mina smaklökar. Men inte ens den svåraste industrisyntharen kan väl förneka de inneboende kvaliteterna i en tidlös synthpopdänga som ”Supernova”.
Det är dock kvällens tredje akt som sätter standarden. Promenade Cinema spelade senast på electriXmas 2019. Och den brittiska duon har utvecklats mycket sedan dess.
Musiken är starkt rotad i hemlandets anrika synthpop-tradition. Likväl har de funnit en rätt så egen nisch med kombinationen av snyggt och storslaget stämningsbyggande och starka melodier framförda av karismatiska sångerskan Emma Barson.
De har ibland kallats danceable darkwave och jämförts med hemstadens egna flaggskepp The Human League. Och det är främst när Dorian Cramm tar över med sin mörka stämma i tidiga singeln ”A Chemical Haunting” som tankarna går till det klassiska Sheffield-soundet. Annars får jag stundtals associationer till svenska Ashbury Heights allra mest dramatiska och emotionella ögonblick.
Allra starkast intryck lämnar dock kvällens fjärde akt. Få artister i den alternativa elektroniska sfären är så mångfacetterade som Karin Park. Få artister i världen överhuvudtaget.
Sångerskan, som sedan en tid tillbaka är hemmahörandes i en gammal kyrka i Dalarna, har å ena sidan deltagit i norska melodifestivalen och å andra sidan spelat in ett (fullkomligt briljant) dark ambient-album tillsammans med tidigare SPK-medlemmen (och Throbbing Gristle-kompisen) Lustmord. Vid sidan av den (huvudsakligen) elektroniska solokarriären spelar hon även tillsammans med maken Kjetil Nernes i noiserockbandet Årabrot.
2020 års Church of Imagination, det senaste albumet med nyskrivet material, markerade ytterligare ett stilbrott med ett sound som ligger närmre Chelsea Wolfe eller (sentida) Anna von Hausswolff. Och kvällens spelning inleds med ”Glass House” från nämnda album.
Karin är ensam på scenen och alternerar mellan fyra synthar och en tramporgel i vad som känns till lika delar som en seans som en klubbspelning. Låtarna dras ut, växer och blir än mer suggestiva när valda detaljer zoomas in. Nya inslag improviseras fram, som när hon bestämmer sig för att slänga in en tramporgel i början av avslutande dansrökaren ”Thousand Loaded Guns”. Musiken blir en levande organism under vad som är ett av de starkaste och mest fängslande framträdanden jag någonsin sett på electriXmas.
Att följa upp Karin Park blir ingen enkel uppgift. Årets headliner Sierra kommer från Paris och verkar i gränslandet mellan synthwave, EBM och tung techno. Det ligger nära till hands att referera till den välmående synthwave-rörelsens subgenre darksynth. Och Sierra bor dessutom i samma stad som stilens posterboy Carpenter Brut som hon både varit förband åt och samarbetat med.
Sierra gav ut sin första fullängdare A Story Of Anger i höstas. Därmed är hon festivalens kanske färskaste headliner då hon följer i en tradition efter namn som DAF, Front 242 och Boytronic.
Musikaliskt har hon rört sig från det tunga, strikt dansgolvsorienterade soundet på sina första ep-s mot den elektroniska popmusikens mörkare utkanter där hennes säregna, dova sångstil fått mer utrymme. Hon står för en medryckande och svettdrypande energisk headlinerspelning på årets electriXmas med såväl tidiga club-bangers som ”Unbroken” och ”Unpredictable” och senare darkpop-anthems som ”Stronger” och avslutande ”Wait And See”.
”Men är det synth?” Måhända är det inte en särskilt relevant fråga att ställa i en tidsålder då, mer eller mindre, all musik skapas med hjälp av synthar. Men akter som Sierra är precis vad, det som idag brukar kallas för synthscenen, behöver.
