Mycket vatten har runnit under broarna sedan Malmöklubben Plan B låg i en dunkel källarlokal på andra sidan Norra Grängesbergsgatan. Ett lokalbandsparadis genomsyrat av pingisbord, fyrtiokronorsgroggar och hjärta.
Idag är det ett stort kulturkvarter med flera parallella evenemang samtidigt som på många sätt blivit för stort för sitt eget bästa men som ändå med jämna mellanrum lyckas återskapa den gamla goda känslan från förr. Som den här kvällen när den lilla scenen för ovanlighetens skull är öppen. Den som bara öppnas vid speciellt särskilda tillfällen.
Stämningen är nervig och förväntansfull och Astrid Melén springer runt och kramar majoriteten av publiken innan hon smyger igång kvällen stilla och försiktigt med soloprojektet Melén. Till vardags spelar hon med trio men ikväll får trummisen Martin Liljeroth (Consonance Club) ställa sig i publiken medan basisten Albin Andersson rest ner till Kiel för att spela med AySay.
Men även om Astrid är ensam på scen är ljudbilden fortfarande både fyllig och händelserik. Med diverse loopar och pedaler skapar hon ett svävande elektroniskt ljudlandskap där sökande melodier, spröda pianon och drömska synthar möts av tuffande muntrummor och mäktiga körer. Lika organiskt som mekaniskt i en meditativ stillhet som vaggar mig i trans.
Joni Mitchells ”Both Sides, Now” görs i en avskalat vaggande tolkning som ger mig gåshud när vokalpedalerna förvandlar det hela till en tårdrypande kärleksduett. Ändå gör hon det helt ensam. Ända fram tills Norbert Lukács (Avion Vane, Llojd, Hanna Järver) tittar in på drömska elgitarrslingor i de två avslutande låtarna. De har aldrig träffat varandra förut, ändå känns de som samma organism. Bara en sån sak som att bägge två har skrivit varsin låt med titeln ”Garden”. Den här gången framför de Astrids ännu outgivna och jag vaggas ännu en gång in i en sedativ trans innan jag vaknar upp med ro i hela kroppen i avslutande ”Repress”.
Hallsbergsbördige Johannes Räihä tar över scenen. Blåögd indiepop i närheten av Jacob Öhrvall, Olov Antonsson, Terra och Erik Henebratt genom ett filter av finlandssvenskt vemod, försummade drömmar och urban cynism. En rastlös själ som när andra skaffar stora lån och små barn flyr mellan vemodiga barndomsminnen, avlägsna flygplatser och okända barer. Kilimanjaro, Avignon, Milano, Bologna, New York, Montpellier och Gudhjem. Men ingenstans att stanna kvar. Ingenstans att kalla hem. Inte i Hallsberg, inte i Örebro och inte i Stockholm.
”Nån som har hört talas om… Malmö?” frågar Johannes och river av en tårdrypande översättning av Cardigans ”Communication”. Syrran står i publiken och även om Johannes aldrig tidigare spelat i Malmö känns han som en naturlig del av stan. Med sig har han en brokig skara kompisar. Kvällens hårdast arbetande musiker Norbert Lukács på bas, Jimmie Nilsson (Pershagen, Lowbird Highbird, Vasas Flora & Fauna) på ringande elgitarrer, Zackarias Ekelund (MAASAI, Jonas Lundqvist, Thomas Stenström) på trummor och multiinstrumentalisten Filip Brun (Fille Grogg, Hanna Järver, Llojd) på diverse klaviaturer och gitarrer.
Varje låt har sin egen identitet. ”Miniarmageddon” och ”Sjöarna i Idaho” är souldränkta stänkare, ”Avignon” och ”Ufo” för tankarna till Utekatt och ”Eros Ramazzotti” doftar nästan lite reggae. ”Grodjakten” blir en vaggande vals till Filips ensamma pianoklink medan Hanna Järver-samarbetet ”Suddig vid en cocktailbar” aldrig känts närmre än med Jimmes nakna elgitarrplock. Men det är först när Johannes vrider själen ur kroppen och publiken stämmer upp i hejdlös allsång i den grubblande pianoballaden ”Ouzo” som det knyter sig i bröstet och håret reser sig längs mina armar.
En snubbe kliver fram, tar Johannes i handen och ropar: ”Du är ett geni – Sveriges bästa textförfattare”. Knappt hinner jag tänka tanken på att det finns många kandidater till den platsen förrän den Markus Krunegård-doftande balladen ”Bungalow” ger mig gåshud ännu en gång. ”Vi ses i baren, hörni” säger Johannes och går av.
