”Det känns som att vi redan har tagit studenten tillsammans” säger Emil Jensen när han kliver på scenen på Victoriateatern i Malmö. Här gjorde han sin första tvåaktsföreställning och numera känns det inte bara som ett extra vardagsrum. Med en föreställning om dagen har han riktigt bonat in sig där hela veckan.
Det är intimt och personligt och trots att jag sitter långt uppe på balkongen känner jag mig nära och involverad. Föreställningen bygger på det två veckor gamla temaalbumet Än susar skogen där melankoliska melodier, hoppingivande mellansnack, underfundiga dikter och punklåtar i fårakläder samsas på ett sätt som bara multiexistensen Emil Jensen kan göra. Om än aldrig förut lika tydligt på skiva. Ligg-ner-tragik, melankoli och på-huk-lyrik om biologisk mångfald och det snillrika livet på jorden. En miljö- och fredskonferens där sånger, dikter, infotainment och rena föreläsningar avlöser varandra i ett enda förargelseväckelsemöte för att skapa mjuka tider.
Hans mjuka och innerliga tenor på förtroligaste skånska vaggar till ro, tröst, skratt och leenden på ett sätt som får brådskande alarmrapporter om miljöförstöring, krig och klimatångest att upplevas som magiska sagor där ingenting är för sent. Ömsom till stilla gitarrplock, ömsom till böljande flygelarpeggion. Med sig har han cellisten Anna Dager (Ulf Lundell, Big Fish, Brian Wilson, Stockholm Strings) och multiinstrumentalisten Ataffan Findin (Brian Wilson, Nicolai Dunger m.fl.) på trombon, dragspel, xylofon och diverse slagverk. En lika intim som dynamisk trio som klär de pillemariskt melankoliska visorna i virvlande strömmar, prunkande trädkronor och susande vindar.
Redan i inledande dikten ”Varje dag är en valdag” fylls jag av hopp. Tack vare något så basalt som fjärilseffekten är det naivt att tro att man kan låta bli att förändra världen. Så länge det finns träd finns det hopp. Varje andetag skapar sprickor i fasaden, varje droppe urholkar stenen och varje promenad är en prideparad. Han parodierar stå-upp-komiker, läser upp arga brev från radiolyssnare och sätter sig på huk för att småprata med en gubbe längst fram. Han minns sina 400 mil långa cykelturnéer, raljerar över innovativa lösningar, försvarar kulturens egenvärde, avslöjar att han egentligen heter Gittansson i efternamn och framhåller fotsvampen som det nya svarta att vårda ömt och hålla kärt.
Men främst varvas de melankoliska eftertänksamma sångerna med underfundiga föredrag om biologisk mångfald och det snillrika livet på jorden. Om sverigeläget, världsläget, planetläget och det personliga läget. Om havet, floderna och träden. Om hur svampar har 23000 kön, hittar ut ur IKEA, skapar öl, bröd och mögel och borde starta hipster-restaurang på Södermalm. Om hur människan egentligen inte är något annat än vilda däggdjur med bostadslån, fräcka kläder och myndiga miner. Och om fredens komplexitet i en värld som styrs av generaler, överstar och krigandets logik om att fred är något som bara barnböcker tror på. Men vi har mycket att lära av historier så helt sonika proppar Emil sin sprillans nya fredsdikt full av Astrid Lindgren-referenser. Pacifism är ingen passiv ism. Anna och Staffan river av ett gemensamt visselsolo i titellåten ”Än susar skogen”, i ”Jag ångrar alla bad jag tog” stämmer Emil upp i en liten triolrap och i den suggestivt böljande ”Stormen” minns de tillbaka till det snart tjugo år gamla debutalbumet Kom hem som nån annan.
”Minns ni första akten? Så unga vi var” utropar Emil när han kliver upp på scenen igen efter en kort paus. Likt åttiotalets Robert Broberg håller han en bandspelare under armen när han än en gång rappar till den Bob Hansson-doftande dikten ”Politiskt” varpå resten av bandet förstärker med lite claves. Emil vill leva varje dag som om den vore den mellersta, som en länk mellan förfäder och de som ska ta över. Vem är egentligen den vuxne i rummet när världsekonomin flummar om att en bardval kan värderas till tjugo miljoner kronor? Han raljerar över nedsättande djurliknelser om åsnor, apor, grisar, kossor och bitches. AI vore ett lämpligare skällsord.
Och än en gång håller han underfundiga föredrag om biologisk mångfald och det snillrika livet på jorden. Om att det i en enda tesked jord ryms både flera kilometer svampmycel och fler leddjur, celler och bakterier än det någonsin funnits människor. Och att plankton i likhet med raggare och synthare är en livsstil. Havets slackers och flanörer. Ungefär som människan vars egentliga uppgift är att glida runt på savannen och äta frukt, prata med varandra och bygga broar av murar.
Stressfyllda avslappningsövningar, vemodiga vaggvisor och kluriga funderingar avlöser varandra. Med pumpande xylofoner och perkussiva pizzicato-cello-basgångar är ”Hör dåligt, fattar trögt” ovanligt mystisk. Annas synthslingor i den halvelektroniska ”Ändlingen” går mig i blodet och i den andäktiga sjörapportstonsättningen ”Norra Kvarken” plockar Staffan fram ett eufonium.
När Staffan sätter sig bakom flygeln i det avslutande extranumret ”Vinden bär oss” har närmare tre timmar hunnit förflyta. Ändå är det som att tiden stått stilla. Som att varje mikroorganism i universum är ett och samma. Dör jag nu så dör jag lycklig, därför vill jag leva tusen år till. När jag kliver ut ur Victoriateatern har isarna börjat smälta, ändå är jag fylld av en övertygelse om att ingenting är för sent. Så länge det finns träd finns det hopp.
