Natten mot torsdagen den 30:e november 2023 går Shane MacGowan ur tiden som en av den moderna historiens största poeter och låtskrivare.
Det har redan skrivits hyllmeter om MacGowan och The Pogues musikhistoriska gärning. Att han med hjälp av storslagen poesi på ett oemotståndligt sätt förenade punken med den traditionella irländska folkmusiken och på så vis lyckades få en hel värld intresserad av den irländska kulturen. När och hur han skrev alla sina mästerstycken är en gåta, med tanke på hur han levde.
The Pogues första TV-framträdande med låten “The Irish Rover” tillsammans med The Dubliners i mars 1987 är förmodligen det coolaste rock’n’roll-ögonblicket sedan Big bang. MacGowan befinner sig här i sitt livs toppform, och bara något år senare är han på god väg mot den drog- och alkoholförstörda skärvan av sig själv, den han sedan skulle vara under resten av sitt liv. Men under de här fyra minuterna av “The Irish Rover” är han den ohotat coolaste människa som det här universumet hittills har frambringat.
Mellan 1984 och 1988 släpper The Pogues tre album som kommer att gå till evigheten: Red Roses for Me, Rum Sodomy & The Lash och If I Should Fall from Grace with God. 1990 släpps albumet Hell’s Ditch med låten “The Sunnyside of the Street”, vilket blir MacGowans sista stora ögonblick. Det blir också den sista skiva som bandet gör med MacGowan som medlem.
Vad beträffar MacGowans leverne har man inte sällan fått höra om hur märkligt det är att han ”kom undan” med sitt sätt att leva och bete sig. Men det är inte märkligt alls. Han ”kom undan” för att han var på riktigt. Han var sann. MacGowan kunde leva, bete sig och se ut som han gjorde för att han fullkomligt hypnotiserade oss men sin vilda och fria närvaro. En sann närvaro.
Platon, den västerländska filosofins urkompositör, menade att det goda, sanna och sköna är ett uttryck för det fullkomliga. MacGowan utstrålade godhet, ödmjukhet, och manifesterade i allra högsta grad – trots sin påtagligt bristande tandhälsa – skönheten i världen. Ett verkligt charmtroll. Hans närmsta beskriver honom också som en oerhört intelligent, bildad och rolig människa, som älskade sitt Irland och kände och skrev om sin lokala samtids så kallade bottenskikt. Han framstår närmast som en Jesus-gestalt, även om MacGowan kanske inte är den figur som skulle förknippas med den mest typiska föreställningen av Messias (men vad vet jag, han är ju född på juldagen!).
Själv sade han:
“I’m just following the Irish tradition of songwriting, the Irish way of life, the human way of life. Cram as much pleasure into life, and rail against the pain you have to suffer as a result. Or scream and rant with the pain, and wait for it to be taken away with beautiful pleasure.”
Lika ofta som man har fått höra hur märkligt det är att MacGowan kommer undan med sitt sätt att leva har han fått dras med slarviga utsagor om en påstådd dödslängtan, härledd ur hans gränslösa supande. Nu bör man förvisso vara försiktig med deklarationer om hur andra människor är eller var beskaffade, men att han skulle ha närt en dödslängtan kan inte bli mer fel. Om det var någon som älskade livet så var det Shane MacGowan.
Now the
song is nearly over
We may never find out what it means
But there’s a light I hold before me
And you’re the measure of my dreams
The measure of my dreams
