Tree hugger är redo för debutgig

Foto: Jona Granath

Amanda Lindgren har tidigare synts i band som Jeff Elliot, Barnet och Systraskap. Nu är hon albumaktuell med nya projektet Tree Hugger som hon har tillsammans med Linnea Jansson, ”Wågis” och Aster Boter. Idag släpps albumet We are not supposed to end och imorgon gör bandet sitt premiärgig på Heaven up Here på Landet i Stockholm. HYMN har pratat med Amanda inför släpp och spelning.

Ni har alla ett förflutet i andra band, vad är det som mest utmärkande särskiljer det här projektet från tidigare musicerande?

– Det är en bra fråga. När jag (Amanda) varit låtskrivare tidigare så har det ofta varit i band där man har delad låtskrivarroll. I detta projekt har jag gjort musiken själv och sen hittat de perfekta musikerna för låtarnas framförande. Det finns nog en del likheter med tidigare band jag komponerat till, men jag har lite svårt att själv avgöra på vilket sätt.

Ni skriver i pressreleasen att ”bandet har tre trummisar, men inget
trumset” – hur går det ihop? Kan du berätta lite mer om er sättning,
både live och på skiva?

”I detta projekt har jag gjort musiken själv och sen hittat de perfekta musikerna”

– Japp. Alltså av musikerna är vi tre personer som varit trummisar i band tidigare. I Tree hugger har vi inget regelrätt akustiskt trumset, vi kör med trumpads och en slagverksstation. Och så gör alla vi trummisar ganska olika saker live, vi flyttar runt mellan stationerna. Medan Linnea, som är bandets syntbyggare och stämvokalist, står stadigt bakom sin synt. Linnea kommer även hala fram en klarinett vid tillfälle. Live har vi alltså en elgitarr- och slagverksstation, två syntstationer och en station med trumpad. Jag har även kornetten med mig för nån liten insats, men det blir väldigt lite blås jämfört med andra band jag spelar i.

Fanns det en tydlig bild av hur albumet skulle låta redan innan, eller
har ert sound mer fått växa fram?

– När jag började producera skivan så tänkte jag att jag ville testa att ha ett väldigt genomgående sound. Jag var lite less på spretiga saker och att alltid börja med ett helt tomt blad. Det kändes till slut lite krystat på nåt sätt. Jag satte upp en ”template” med en arsenal av ljud, nåt orgelljud, några kickar/virvlar och slagverksljud, en bas, en arp, osv. De låtarna blev ganska ordentligt proddade och sammanhängande – tex ”tell her”, ”work hard” och ”we were like birds”. Sen efter det kom det en period där jag ledsnade på det där; jag ville inte göra så välproducerade arr, utan gjorde några låtar mer planlöst. Ville hitta skojiga ljud. Göra en låt utan en klassisk kagge. Tänka lite fritt. De låtarna har typ 4-6 syntar bara, typ ”dark parks”, ”go smell the rain” och ”my skin is too thin”.

Foto: Jona Granath

Hur gick inspelningen av We are not supposed to end till och vad har du att säga om resultatet?

– Jag producerade saker i studion, och ibland i nåt kök, under ganska lång tid. Så då plötsligt fanns det ett gäng låtar från nu och typ sju år bakåt i tiden, som inte hade nåt riktigt sammanhang. Jag proddade och komponerade till andra grejer under tiden, spelade i andras projekt, turnerade, jobbade som kompositör på teater, spelade in folk i studion osv. En kväll för några år sen var Linnea uppe på besök i studion och då fick hon höra några av låtarna. Som jag minns det så sade hon samma kväll att hon ville vara med i bandet. Det var fint. Jag gillar att prodda ensam, men musicera är inget jag vill göra ensam.

”När skivan nästan var klar så hade jag äntligen fått en bild av vilka musiker som skulle ingå i bandet”

– Efter det började hon förgylla låtarna med sina stämmor, lade synt på nån låt, och sjöng lead på ”My skin is too thin”. Jag är ganska svag för röster, och har alltid gillat Linneas röst jättemycket. Vi har spelat med varann i typ sju olika projekt inom massa olika genrer, innan Tree hugger.

– När skivan nästan var klar så hade jag äntligen fått en bild av vilka musiker som skulle ingå i bandet. Så i sista sekund, när vissa låtar redan mixades, så fick Wågis och Aster spela in några sångpålägg, för att jag ville få in deras röster och känslan av dem.

Hur skulle du vilja beskriva er musik för någon som inte hört er? Några särskilda influenser som varit särskilt viktiga?

– Hm jag tycker faktiskt att det är väldigt svårt, eller obehagligt, att beskriva nåt man själv gjort. Men min egen känsla är att vissa arr är ganska konstnärliga och udda. Medan vissa arr är mer ”normala”. Jag tycker att alla låtar är nånstans på pop-spektrat. Vissa låtar på skivan är mer klassiskt gjorda – komponerade med typ en gitarr i handen, i kris eller vardag, och sen proddade i efterhand. Men just om prodden kommer först, då går jag ofta igång på typ nåt ljud/synt som låter lite ovanligt. Och av det får jag pepp att bygga vidare det till en låt med melodi och text. Ofta utifrån en känsla av att jag vill ta reda på om den där konstiga/skojiga synten kan ingå i nåt som blir en ”vanlig låt” med text och melodi.

– Influenser är jätteklurigt. Jag har tänkt på James Blake på en låt. Medan ”work hard” blev till för att jag vaknade upp ur en dröm där jag var en utarbetad kille med turkost dip dye-färgat hår, i New York. Och i drömmen sjöng han/jag de första två fraserna av versen i ”work hard”. Jag ville veta vad han/jag skulle sjunga härnäst, och skrev klart den viskandes i hallen för att inte väcka nån. Sen åt jag frukost.

– Svenska band som jag verkligen uppskattat under en längre tid under mina unga vuxna år är tex Wildbirds & Peacedrums och The Knife, och som litet barn lyssnade jag bland annat mycket på Planeten pi av Anders (Lundin) och Putte (Lars in de Betou). Haha. Men jag vet inte om det hörs så värst mycket på den här skivan.

Foto: Jona Granath

Imorgon blir det premiärgig på Landet, vad kan publiken förvänta sig?

”Vi är mycket laddade och peppade på att få riva av det första live-plåstret”

– De kan förvänta sig en massa instrumentbyten. Att det låter som på skiva, fast att det typ är mer, och stökigare. Det är vårt första gig. På första giget är det inte så mycket saker som sitter i muskelminnet, man måste tänka mycket, och brukar behöva vara ganska skärpt och fokuserad. Så det tror jag vi kommer vara. Men vi har väldigt kul när vi repar, så det tror jag också vi kommer ha. Jag tycker det är viktigare att man har kul och feeling än att man aldrig spelar fel ton.

– Heaven Up Here känns som en perfekt plats att spela på. De skrev till oss efter vi släppt vår första singel, så det var extremt lyxigt, skönt och peppigt, att slippa höra av sig utan få något serverat, fast vi aldrig spelat live innan! Vi är mycket laddade och peppade på att få riva av det första live-plåstret hos dem!

Vad händer annars framöver?

– Det har varit ganska intensivt i höst. Vi har repat och släppt singlar och skiva och gjort PR – och allt som hör till ett skivsläpp. Efter releasespelningen ska vi först och främst ta julledighet. Sen i vår kommer jag jobba på Angereds Teater i Göteborg varannan vecka som kompositör, så förhoppningsvis kan vi spela i Göteborg och kanske Malmö när jag ändå är neråt landet. Vi måste ju också såklart få till en spelning i Umeå, halva bandets hemstad!

– Vi kommer även släppa vår låt ”Late bloomer” som skulle varit med på skivan men som av oturliga skäl inte kunde det. Man kan säga att det var klantigt av mig. Men då kan man se fram emot en extra vårsingel av Tree hugger iallafall.

Lyssna på We are not supposed to end nedan: