För snart 12 år sedan stod jag i publikhavet och bevittnade Avicii för första gången. Jag var mållös, fast i total eufori. Och jag kan tänka mig att det var samma känsla kidsen i publikhavet gick hem med efter onsdagskvällen – men den här gången glömdes inte det viktigaste bort.
Daniela Rathana och Cherrie. Foto: Wai Kei Fung
Jag kommer aldrig glömma när jag fick sms:et av min kompis. Jag stod i kön till kassan i en klädbutik när hon skrev: “Är du okej?”. Förvirrat irrade jag in på närmsta nyhetssajt och läste nyheten. När jag nu klampar på i den bitande vinterkylan mot arenan som nu är omdöpt till Avicii Arena känns det fortfarande overkligt att Tim Bergling bara blev 28 år.
Jag gick på gymnasiet när ett par vänner satt och kollade på ett klipp på Youtube. Det visade en blond kille som satt på ett tåg och höjde och sänkte toner på låten som skulle släppas som ”Levels”. Mina kompisar tvingade med mig till hans allra första spelning i Globen. Efter det var jag fast. Jag tog del av allt som gick att hitta, både i hans egna kanaler och av de spelningar som lades upp med varierande kvalitet. Jag letade efter osläppt material och skapade spellistor efter de set som lades upp.
Den här onsdagskvällen är det stiftelsen Tim Bergling Foundation som ska anordna konsert, en manifestation för unga människors psykiska hälsa och en hyllning till minnet av Avicii. Nytt för i år är att de har släppt ungdomsbiljetter – och det är många unga på plats. Deras glädje är lika stor som min för 12 år sedan när jag såg Avicii för första gången. När artister som ADAAM, Jireel och Yung Lean kliver upp på scenen känns det, beräknat på antalet mobiler i luften, som att arrangören verkligen haft örat mot marken gentemot sin viktigaste målgrupp: de unga. När Yung Lean förbereder sitt andra framträdande är det till och med svårt att höra vad programledarna Jelassi och Ayan Ahmed säger.
Det är i mycket en kväll fylld av glädje samtidigt som svindlande fakta lyfts upp, inte minst när duon på scen förklarar att självmorden minskar – men inte bland unga. Hjärtat sätts i halsgropen när en personlig berättelse på scen följs upp av Cleo och Ayla i låten ”Älska nån”. Såklart ackompanjerat av Wermland Operas Orkester med stämningsfulla stråkar.
Minnet och hyllningen till kompositören och artisten Tim Bergling känns som allra mest när instrumenten får stå i centrum. Inför albumsläppet av True (2013) tog han upp ett liveband med ett halvtimme kvar av sitt Ultraset och premiärspelade låtar. Publiken förstod precis noll och kritikerna mobiliserade. Men bara några veckor senare vände det och han ansågs banbrytande.
Därför var det extra fint när pappa Klas Bergling presenterade bluegrasstjärnan Dan Tyminski som framförde ”Hey Brother”.
Aviciis musik fick miljontals att känna sig oövervinnliga, nu lever hans minne kvar med budskapet att ingen är det när psykisk ohälsa slår undan benen på en.
